Min oskuld...
... i att rätta Matematikprov är nu förlorad. Jag har under 27 år tagit väl hand om den och den har burits varmt vid mitt hjärta alla dessa år. Ja, man kan påstå att jag varit stolt över den. Men, nu är den för alltid förlorad...
... och det känns helt underbart! =D
All heder till världens alla duktiga matematiklärare som kämpar, dag ut och dag in, med att tolka hieroglyfer och runskrift som ska föreställa siffror. Att de (siffrorna alltså) dessutom presenteras i ett virrvarr av andra sifferkompisar som gärna dessutom kryper in i varandra gör ju inte saken lättare att tolka och förstå. Det gäller att ha en vild fantasi och ett himmelskt tålamod för att ens försöka greppa det matematiska resonemanget som vissa elever för. Ett riktigt svingöra utan dess like är vad det är, MEN jag måste få tillägga att det är lite spännande att följa hur en mognande hjärna resonerar kring matematiska problem. När man lyckas finna den där tråden* efter att ha härlett bokstäver och siffror från faktorer som utseende, lutning, krummelurkombinationer och andra spännande symboler, vaknar den stundtals sovande lärarsjälen och man spricker upp i ett leende... som ganska snart sloknar igen när man märker att man får sätta en till bock invid svaret. Nåja, ibland så glimmer det ju till och man får sätta en glad 1:a (som i 1poäng) efter en uppgift. Att få sitta och extatiskt skriva ut en trepoängare på en svår uppgift till en elev, får nästan hjärtat att spricka av stolthet och glädje.
Stolthet, glädje, sorg och besvikelse... känslorna är många, men just nu känner jag mest en lättnad. Otroligt skönt att ha premiären avklarad. Och det gjorde bara lite ont.
* = som ofta anses som röd (fråga mig inte varför den har just den färgen)
... och det känns helt underbart! =D
All heder till världens alla duktiga matematiklärare som kämpar, dag ut och dag in, med att tolka hieroglyfer och runskrift som ska föreställa siffror. Att de (siffrorna alltså) dessutom presenteras i ett virrvarr av andra sifferkompisar som gärna dessutom kryper in i varandra gör ju inte saken lättare att tolka och förstå. Det gäller att ha en vild fantasi och ett himmelskt tålamod för att ens försöka greppa det matematiska resonemanget som vissa elever för. Ett riktigt svingöra utan dess like är vad det är, MEN jag måste få tillägga att det är lite spännande att följa hur en mognande hjärna resonerar kring matematiska problem. När man lyckas finna den där tråden* efter att ha härlett bokstäver och siffror från faktorer som utseende, lutning, krummelurkombinationer och andra spännande symboler, vaknar den stundtals sovande lärarsjälen och man spricker upp i ett leende... som ganska snart sloknar igen när man märker att man får sätta en till bock invid svaret. Nåja, ibland så glimmer det ju till och man får sätta en glad 1:a (som i 1poäng) efter en uppgift. Att få sitta och extatiskt skriva ut en trepoängare på en svår uppgift till en elev, får nästan hjärtat att spricka av stolthet och glädje.
Stolthet, glädje, sorg och besvikelse... känslorna är många, men just nu känner jag mest en lättnad. Otroligt skönt att ha premiären avklarad. Och det gjorde bara lite ont.
* = som ofta anses som röd (fråga mig inte varför den har just den färgen)
Kommentarer
Postat av: Anonym
Grattis :)
Postat av: Klas
bra jobbat...
Trackback
