Mackepes bidrag till omvärlden

... eller vänta nu. Melodifestivalen heter den väl, eller? Nåja... Eländet har trots allt dragit igång, även iår, och den massmediala bevakningen börjar ta himmelska proportioner. Varje år är det samma löpsedlar, samma skandaler, samma tjat... Ja, jag säger tjat då jag faktiskt börjar tröttna på konceptet. Presentera låtarna, räkna rösterna och berätta vem som vann. It´s that easy.

... hur det kan vara med det här bloggandet. Under lång tid har jag nu saknat all motivation att skriva på denna lilla hörna och vad det kan bero på, står skrivet i stjärnorna. Så, om nån kan tyda stjärnorna språk vore jag mycket tacksam om ni ville upplysa mig. Hur som helst blir detta lilla textavsnitt fullkomligt onödigt och enbart ett sätt för mig att hålla bloggen vid liv och visa, för trogna besökare, att jag fortfarande är vid liv och att bloggen enbart är i ett slumrande skede.

Stunder som dessa man börjar förstå flummiga konstnärer, författare, regissörer och musiker får skrivkramp. Jag skulle nog behöva mig musa. Undrar om det finns någon som är villig att ställa upp som inspiration.

...verkar vara inne att presentera på sin lilla blogg och jag sträcker ut armen, hugger tag i första bästa greppvanliga metallstång och hoppar ivrigt på tåget. Dock vet jag inte riktigt vad jag listan ska utmynna i eller ens innehålla, men det kan ju trots allt vara lite roligt att ha sparat till nästa år. Om inte för Din skull, så för min egen. Om det är så att du tycker att jag glömt något, borde byta ut något, eller helt enkelt ta bort något så ber jag dig snällt att påminna mig. Jag är ju trots allt inte mer än människa. Alla kan vi fela, även jag. =D

Årets idrottsögonblick utspelar precis när året fortfarande bara är barnet. Charlotte Kalla trotsade tyngdkraften och klättrade raka vägen in i svenska folkets hjärtan, däribland mitt. Hennes ryck i slalombacken (~4.00) är en TV-klassiker och det ögonblick som etsat sig fast på näthinnan för min del.

... för många människor börjar nu lida mot sitt slut. Julen och allt som hör där till är ju faktiskt en av de helger som slår hårdast mot familjer och människor som har det svårt här i livet. Allt ifrån ensamhet till svåra drog- och spritmissbruk fyller trots allt många människors liv. Sorgligt hur livet kan utveckla sig ibland.

Själv sitter man och suckar, pustar, stånkar och stönar över varför man tryckte i sig den där sista prinskorven. Man undrar hur man kan vara så urbota dum och galen att man, för tredje dagen i följd, fyller magen till bristningsgränsen med allehanda kulinariska kreationer. Köttbullar, nämnda prinskorvar, janssons frestelse, olika sillsorter, potatis, leverpastej, ägg, gravad lax, rökt lax... Ja, listan tar bannemig aldrig slut och det märkliga är att magen faktiskt är tom dagen efter ändå. Så nog går det i lite till alltid. Märkligt hur man ibland fungerar. Äta man bör, annars man dör. Ordstävet är som en knäpp på näsan och man kan inte göra annat än le åt detta överflöd av mat. Usch och fy, vad man har det bra här i livet. Man måste ibland stanna upp här i vardagen och faktiskt reflektera över hur oförskämt bra man har det och hur bra man har haft det tidigare i livet. Julen är för mig en högtid att längta till och detta är jag otroligt tacksam över att få känna. Speciellt med tanke på hur julfirandet blivit så sanslöst stort här i sverige. Flera månader i förväg börjar ju denna jul- och tomtehysteri. Stackars alla satar som känner ångest inför juletider.

Vad är då mitt utlåtande från 2008års julfirande? Jo, det har återigen varit en lyckad helg med mysigt umgänge, god mat i stora mängder, dryck i allehanda utformning och sötsaker. Ja, dessa sötsaker och framförallt choklad i överflöd! "Mummapruppa" som en nära släkting skulle uttrycka det.
Nog har helgen varit lite slitsam också. Annandagen var lite halvtung, men allt var självförvållat efter juldagens kvällsfirande på hemmaplan. En för övrigt mycket lyckad och trevlig tillställning med ett par nya bekantskaper att lägga på minnet.

Puh... kanske har jag kommit igång med bloggandet igen nu. En klapp på axeln eller så, är ju alltid trevligt.

... och fy på mig! Nu har jag verkligen slarvat under lång tid med mitt bloggande och i ärlighetens namn så finns det inget försvar. Tiden har funnits tillsammans med inspirationen, men av någon outgrundlig anledning så har inte fingrarna skött sitt jobb med att smattra ned dessa så underbara små visdomsord. Hm... Visdomsord är väl kanske att ta i. Vi kan nöja oss med ord i detta fall. Ni tappra läsare som lönlöst besökt min läs- och skrivhörna i jakten på textburen underhållning, ska ha en stor eloge. Tappa inte modet. Jag lovar bättring.

... man kan verkligen få för mycket av det goda och riskerna med att lyssna på musik med för hög volym, har precis fått en helt ny innebörd!

Snacka om att basen känns i bröstet!

... och ambitionerna om att göra den till världens bästa och mest effektiva jordsnurr var överhängande. Alla lösa trådar som hänger och dinglar, efter tio veckors slit, skulle nu ordnas upp till en fin liten varm kashmirtröja att nyttja när höstens (g)råa luft nu kryper över oss. Man såg en stor positiv potential i denna dag och visionen att göra något otroligt kreativt och framgångsrikt målade tankarnas tavla i starka och bjärta färger. Idel positivism och skaparglädje således. Men... Ja, det kommer ju alltid ett men efter en såhär positiv inledning.... men, som ordstävet så vackert uttrycker det: "Upp som en sol.."

"... ner som en pannkaka!"

Kan ord fnittra med hån i tonen? Nej, inte tusan kan dem det! Det är nog bara min hjärna som spelar mig ett spratt, för jag tyckte precis att ordet pannkaka skrattade mig rakt upp i fingrarna eftersom den visste innebörden och den bittra sanningen i stävet. Dagen började onekligen väldigt bra när jag lyckades släpa mig ur sängen som vid en normal arbetsdag.(Ja, just det. Vecka 44 är skollov och därmed förändras arbetstider lite för mig) och efter en balanserad och stadig frukost landade gluteusdelarna tungt i soffan samtidigt som arbetsdatorn lokaliserades (o)ergonomiskt i mitt knä. Strax därpå kom hantverkare inklampandes för att förinstallera det nya fibernätet här i lokalen och jag förpassade mig till köket, det enda rum de inte skulle invadera med alla sina borrmaskiner, skruvdragare, kabellister och  hantverkargäddhäng. Första timman vid köksbordet gick alldeles utmärkt med alla elevomdömen som skulle skrivas...

... och sen var det eftermiddag och jag hade hunnit pyssla med bloggen några timmar, hade tagit farväl av hantverkarna, stoppat i mig mat och dessutom plockat iordning allt möblemang som flyttats runt av hantverkarna. En hel dag försvann! Vad tusan hände egentligen? Snälla, hjälp mig hitta denna försvunna måndag v 44, 2008. Jag fick för tusan inget vettigt gjort alls. Alla trådar hänger fortfarande och dinglar retsamt, precis utom räckhåll. Blä!

Nåja... gjort är gjort och vad fick vi ut av det? Ja, ni har ju nu chansen att faktiskt lyssna till några av mina favoriter när det gäller musik och jag har förkovrat mig lite i hur man använder sig av html. Superviktigt kunskap, jag lovar!  =D

Let the music play... and enjoy it!

... så är den vida världens webb en källa till mångt och mycket. Denna gång snubblade jag över en lite spännande lista, som aktiverar Dig som läsare. Anonym eller ej, så ber jag Dig att besvara listan. Skriv bara den siffra, som stämmer överens med verkligheten, i fältet för kommentarer och gläd mig en smula.

VARFÖR läser Du min blogg? (Välj ett, eller flera, alternativ & skriv siffran i kommentarerna!)

...Det börjar bli lite bloggnörd över mig nu. Kanske bäst att hålla igen lite. =D

Ok, det blir lite av ett ströblogginlägg men jag tycker att små guldkorn som denna måste få synas lite mer. Det finns trots allt en hel del sanningen i det. Eller vad säger den ärade läsaren?

Jo, jag tänkte väl det!  =)

... den tragiska inflation som drabbat julen!

Vad är det första man ser när man kliver in i Ica Maxi? Jo, en hel avdelning fylld till bredden av julsaker. Prydnadssaker i alla möjliga och omöjliga utformningar, blinkande ljusdioder i de mest spektakulära formationer och färger, guld, glitter och ännu mer lampor och paljetter. Tomtar som HOHO:ar och leksaksrenar som vrider på huvudet med knallröda knappar som nosutformning skapar en lätt vansinnig känsla. När man dock lyckats ta sig genom detta epilepsiframkallande och hjärnmosande virrvarr, slås man (eller i alla fall jag) av tanken: "Har jag missat något? Är det redan jul?! Ah, jag har inte köpt några julklappar än! "

Efter ytterligare några steg lugnar man ned sig och suckar lättat men samtidigt uppgivet; "det är ju trots allt två (!) månader kvar till julafton". Den uppgivna känslan som åtminstone slår mig, är denna totala utarmning av jul och julstämning som denna kommersialisering av högtiden medför. Att så lång tid innan 4.e advent börja kränga prylar, förstör glädjen med allt som hör denna ljusglimt i mörkret till. Ordet advent betyder ju till och med väntan! Varför kan vi inte bara få gå med denna förväntan och barnsliga längtan på första advent, den dag då man faktiskt får börja plocka fram allt julpyssel?

Härmed uppmanar jag alla mina trogna läsare att unisont ignorera och bojkotta marknadens försök att få oss att starta julhandeln i oktober! Behåll advent till vad det står för. Väntan...

... med alla dessa modebloggar överallt? De ploppar upp likt svampar i en fuktig höstskog och ingen tycks vilja plocka dem. Varför vill ingen plocka dem? De sprider ju sitt fintrådiga mycel och tar över allt annat. Snälla plocka dem innan de kväver all mångfald och utveckling.

Av någon outgrundlig anledning så får dem tydligen sin näring från läsare, men kan detta verkligen vara sant? Vem vill egentligen läsa om vad någon fåfäng individ inhandlat, hur den nya parfymen doftar, vad fröken Hilton hade för accessoar över axlarna vid senaste filmvisningen eller vilken färg som kommer att dominera ögonskuggsbranschen? Ja, ni förstår principen. Vem vill egentligen läsa något sådant?

Efter en snabb titt på besöksstatistiken till min egen lilla skrifthörna följt av en snabb rekognoscering ute i bloggvärlden, måste jag till mitt bittra förtret krypa till korset och vanka in i skamhörnan med svansen mellan benen och erkänna mig besegrad. Av 32 kategorier inne på bloggportalen.se rangordnas "mode och design" som nummer två. Tydligen är intresset för mode, design och materiella ting tillräckligt starkt för att hålla svamparna vid liv.

Är det i sådana här stunder man ska rannsaka sig själv och inse att man kanske inte är normen i samhället, som  man hoppats  på och i vissa lägen även intalat sig själv? Ja, antagligen är det så... Men orka, liksom! (lite för många timmars indoktrinering i ungdomsvärldens språk)  =)

Och nejdå. Jag är inte det minsta bitter. Titta bara vad jag kommer med här:

Och vem säger att vi lärare inte kan anpassa oss. Speciellt en Naturkunskapslärare. En lätt fåfäng sådan som dessutom är lite smånöjd över sitt nya inköp i fotbeklädnadens stora värld. Tack för titten. =)

... eller inte blogga?

Det är frågan, men vad tusan är svaret?

När man spenderar lite tid ute bland alla de ettor och nollor som bygger upp personers bloggar, så kan man ibland se personer som verkligen öppnar sin själ i skriftlig form. Rädslan för eller tanken på den egna personliga integriteten s varande, tycks vara som bortblåst. I ett mediesamhälle där det kontinuerligt diskuteras den lilla människans privatliv förekommer alltså detta lilla fenomen. Paradoxen där man i bloggarna argumenterar för just denna personliga integritet samtidigt som man är villig att berätta om sin senaste fylla, senaste fredagsragget, barnens nya lärare och gudarna vet vad mer.
Jag har personligen lite svårt att se hur man kan vilja lämna ut sig själv och sina nära & kära i ett forum som är så öppet och fritt som bloggandet faktiskt är. Alla människor är förvisso unika och därmed även deras åsikter i frågan. Det finns ju trots allt människor till allt. (Se bara på "generation fetma" som visas emellanåt på 3:an. Suck, säger jag bara.)

Själv kör jag på i samma anonyma(?) stil och denna gång blev inlägget lite halvkrystat, men vad jag förstått så uppskattas kontinuitet och förändring här inne i bloggens värld.

Ta ta....

... är väl kanske inte det program som man kan förvänta sig att en grabbgäng skulle sitta och förfesta till? Eller vad anser den ärade läsaren? Nåja...  Ibland glimmar dock verkligheten till och de mest märkliga saker sker.

Med detta sagt har jag väl undergrävt all manlighet man låtsas besitta, eller är det kanske motsatsen? En trygghet i sig själv som gör att man törs erkänna en sådan företeelse? Ja, jag intalar mig själv att så är fallet och om du är av annan uppfattning så uppmanas du att hålla detta för dig själv.   =)

Var var jag på väg med detta?... Jo, just det. Vi var några herrar som i lördags hade oss en liten grabbkväll med god öl och trevlig whiskey som sällskap framför, just omskrivna, Lilla Melodifestivalen. Anledning, om nu någon sådan måste anges, var att en kollega tillika vän hade sin lillasyster med i tävlingen. Hårt uppmanade att, via sms och telefon, rösta på henne tog vi vårt stolta ansvar och gjorde just detta. Vi bidrog med våra strån till stacken, vi planterade våra träd för skuggan och borstade det sista från katten... och som vi gjorde det! Tjejen gick och vann!  Nu ska väl inte vi (läs; jag) sitta här och slå oss (mig) för bröstet och hävda att man lade grunden till detta, för det skötte hon alldeles utmärkt själv!

Stort Grattis till Linn som bidrog med lite intelligens, djup och själ till en annars klassisk barntävling. Tack och lov så uppskattades det. Hoppet lever för ett intelligent och begåvat Sverige med musiksjäl!
 

... men oxå lixom dårå så bah."

Vad är det som händer med det svenska språket, om man får fråga? Vad har egentligen skett med vårt primära sätt att kommunicera och vårt generella språkbruk? Vad har hänt med det som gör oss unika i naturen?

Ja, det där sista stämmer väl kanske inte till fullo men skriftspråket har ju sitt ursprung i talet, så jag låter det stå kvar. Eventuella åsikter kring detta kan Du hålla för Dig själv, eller dela med Dig av. Helt upp till Dig.  =)
Hursomhelst.... Dagarna i ända hörs fraser och formuleringar likt den inledande och det som skrämmer mig allra mest är att jag själv faktiskt börjar förstå mina elevers språk. Ja, jag skriver faktiskt språk därför att detta har blivit så vanligt, utbrett och tydligt att det nästan evolverat i en (hemsk) nysvenska. Låneord från andra språk, förkortningar av uttryck och ord, märkliga läten för att fylla ut tystnad, o.s.v. har skapat detta nya samhällsgissel. Gissel är väl kanske att överdriva, men med risk för att låta fruktansvärt gammal och torftig så tycker jag att det är lite tragiskt. Att inte kunna nyttja eller behärska ett språk på ett någorlunda övertygande sätt, resulterar i att många framstår dummare än vad de i själva verket är.

Jag har själv  fått höra under många års tid att min förmåga att kommunicera skriftligt har en stark tendens till att bli lite ålderdomligt. Jag vill personligen benämna min språkstil som starkt fylld av traditioner, stil  och klass istället för ålderdomlig. Ja, le du bara. Du vet att det innerst inne är den nakna sanningen. =D

Hursomhelst så resulterar vår förmåga att kontrollera språket till stor del i hur andra människor ser på oss. En person som uttrycker sig torftigt, stelt och formelt kommer onekligen att (be)dömas som sådan, samtidigt som en individ med mindre utvecklat ordförråd och med en bristfällig teknik i formuleringarna, kan anses som mindre vetande och allmänt ointelligent. Lyckas du däremot att handskas med det svenska språkets små nycker och tekniker, kommer du att märka att människor lystrar till din röst och din mening på ett sätt som får dig att växa som människa.

Vårt språk speglar individens väsen vilket, dolt under lager av kött och blod, inhyser mängder av nyanser och säregna drag hos människan. Att ha åsikter och att uttala dessa klarar alla av, men att utan övertygelse, tydlighet och färdighet utveckla sina tankar och resonemang, kommer ingen att lyssna.

Lyssna på Taylor Mali och ta därefter en stunds kontemplation och eftertanke.