Mackepes bidrag till omvärlden

... och ambitionerna om att göra den till världens bästa och mest effektiva jordsnurr var överhängande. Alla lösa trådar som hänger och dinglar, efter tio veckors slit, skulle nu ordnas upp till en fin liten varm kashmirtröja att nyttja när höstens (g)råa luft nu kryper över oss. Man såg en stor positiv potential i denna dag och visionen att göra något otroligt kreativt och framgångsrikt målade tankarnas tavla i starka och bjärta färger. Idel positivism och skaparglädje således. Men... Ja, det kommer ju alltid ett men efter en såhär positiv inledning.... men, som ordstävet så vackert uttrycker det: "Upp som en sol.."

"... ner som en pannkaka!"

Kan ord fnittra med hån i tonen? Nej, inte tusan kan dem det! Det är nog bara min hjärna som spelar mig ett spratt, för jag tyckte precis att ordet pannkaka skrattade mig rakt upp i fingrarna eftersom den visste innebörden och den bittra sanningen i stävet. Dagen började onekligen väldigt bra när jag lyckades släpa mig ur sängen som vid en normal arbetsdag.(Ja, just det. Vecka 44 är skollov och därmed förändras arbetstider lite för mig) och efter en balanserad och stadig frukost landade gluteusdelarna tungt i soffan samtidigt som arbetsdatorn lokaliserades (o)ergonomiskt i mitt knä. Strax därpå kom hantverkare inklampandes för att förinstallera det nya fibernätet här i lokalen och jag förpassade mig till köket, det enda rum de inte skulle invadera med alla sina borrmaskiner, skruvdragare, kabellister och  hantverkargäddhäng. Första timman vid köksbordet gick alldeles utmärkt med alla elevomdömen som skulle skrivas...

... och sen var det eftermiddag och jag hade hunnit pyssla med bloggen några timmar, hade tagit farväl av hantverkarna, stoppat i mig mat och dessutom plockat iordning allt möblemang som flyttats runt av hantverkarna. En hel dag försvann! Vad tusan hände egentligen? Snälla, hjälp mig hitta denna försvunna måndag v 44, 2008. Jag fick för tusan inget vettigt gjort alls. Alla trådar hänger fortfarande och dinglar retsamt, precis utom räckhåll. Blä!

Nåja... gjort är gjort och vad fick vi ut av det? Ja, ni har ju nu chansen att faktiskt lyssna till några av mina favoriter när det gäller musik och jag har förkovrat mig lite i hur man använder sig av html. Superviktigt kunskap, jag lovar!  =D

Let the music play... and enjoy it!

... slog mig nu när jag slängde ett getöga på de lokala nyheterna.

Scenario:
Föräldrarna till eleverna i en klass har valt att hålla sina barn hemma ifrån skolan, då arbetsron i klassen och klassrummet är dålig p.g.a. stök, mobbing, hög ljudnivå och allmän oordning. Visst är det hemskt att eleverna inte kan känna den trygghet ,som borde vara självklar, i klassrummet och därigenom inte kunna studera som det är tänkt. Att personalen dessutom delat ut hörselskydd till barnen för att möjliggöra deras arbetsro, får åtminstone mig att höja på ögonbrynen i chock.

Tragiskt är ordet...

... men här kommer den spännande tvisten på storyn!

Ett möte mellan föräldrarna och skolledningen har ägt rum i dagarna (antagligen idag) och självfallet så var media där också. Skola + skolledning + problem + föräldrar + media = *snyft*  Ja, ni kanske själva kan förstå vad ekvationen medför.
Hursomhelst så tyckte föräldrarna att allt var så tragiskt och dåligt skött. Skolan måste ordna upp elevernas dåliga beteende och få dem att lära sig omtanke, uppförande, empati, o.s.v. Åtgärdsplaner och strategier fanns från skolledningens håll och dessa ska på lång sikt få bukt med problematiken kring denna stökiga grupp elever. Så var det sagt, men föräldrarna ville se resultat NU!

Ja, för det första så kan väl kanske föräldrarna börja ta sitt eget j**la ansvar för sina barn! Ursäkta, men såhär ska väl egentligen inte en lärare uttrycka sig. Jag kan dock inte låta bli att faktiskt få uttrycka mig i detta ärende eftersom det väcker lite irritation. Det är ibland så otroligt lätt att frånsäga sig allt ansvar och det är ju dessutom bra bekvämt att slänga över allt ansvar på skolan när det gäller frågor i barnuppfostran.

... och för det andra så borde de ha lite insikt och förståelse att frågor likt dessa, går helt enkelt inte att lösa på en kafferast. Det kräver hårt arbete från många håll och jag vill ju påstå att huvudansvaret i denna fråga ligger i den uppfostran som föräldrarna ska stå för, självklart i tätt samarbete med skolans krisgrupp gällande uppföljning och åtgärdsplaner.

Nej, mer ansvar tillbaka till hemmen!

... så är den vida världens webb en källa till mångt och mycket. Denna gång snubblade jag över en lite spännande lista, som aktiverar Dig som läsare. Anonym eller ej, så ber jag Dig att besvara listan. Skriv bara den siffra, som stämmer överens med verkligheten, i fältet för kommentarer och gläd mig en smula.

VARFÖR läser Du min blogg? (Välj ett, eller flera, alternativ & skriv siffran i kommentarerna!)

...Det börjar bli lite bloggnörd över mig nu. Kanske bäst att hålla igen lite. =D

Ok, det blir lite av ett ströblogginlägg men jag tycker att små guldkorn som denna måste få synas lite mer. Det finns trots allt en hel del sanningen i det. Eller vad säger den ärade läsaren?

Jo, jag tänkte väl det!  =)

... den tragiska inflation som drabbat julen!

Vad är det första man ser när man kliver in i Ica Maxi? Jo, en hel avdelning fylld till bredden av julsaker. Prydnadssaker i alla möjliga och omöjliga utformningar, blinkande ljusdioder i de mest spektakulära formationer och färger, guld, glitter och ännu mer lampor och paljetter. Tomtar som HOHO:ar och leksaksrenar som vrider på huvudet med knallröda knappar som nosutformning skapar en lätt vansinnig känsla. När man dock lyckats ta sig genom detta epilepsiframkallande och hjärnmosande virrvarr, slås man (eller i alla fall jag) av tanken: "Har jag missat något? Är det redan jul?! Ah, jag har inte köpt några julklappar än! "

Efter ytterligare några steg lugnar man ned sig och suckar lättat men samtidigt uppgivet; "det är ju trots allt två (!) månader kvar till julafton". Den uppgivna känslan som åtminstone slår mig, är denna totala utarmning av jul och julstämning som denna kommersialisering av högtiden medför. Att så lång tid innan 4.e advent börja kränga prylar, förstör glädjen med allt som hör denna ljusglimt i mörkret till. Ordet advent betyder ju till och med väntan! Varför kan vi inte bara få gå med denna förväntan och barnsliga längtan på första advent, den dag då man faktiskt får börja plocka fram allt julpyssel?

Härmed uppmanar jag alla mina trogna läsare att unisont ignorera och bojkotta marknadens försök att få oss att starta julhandeln i oktober! Behåll advent till vad det står för. Väntan...

... om man får fråga?

Var som sagt på en kurs nu i veckan och fick där tillfället att få träffa en hel del kollegor från andra skolor runt om i vårt avlånga land. Vad kursen handlade om? Ja, om sanningen ska fram så är kursens innehåll inte riktigt relevant för det här inlägget utan färden ned till Västerås skapade bara förutsättningarna för denna vardagsbetraktelse. Jag tar kursen nån annan gång, då den trots allt är en följetong.

Betraktelsen var det ja...

I ett djupsinnigt samtal med några långväga kollegor, tillika gamla kurskamrater,  slogs jag plötsligt av en smått tragisk tanke och sinnesomvälvande insikt. Där stod vi, fem professionella yrkesutövare som spenderat mången stund i skolbänken, och diskuterade vems skola som var sämst. Ja, ni läste rätt. Sämst. Samtalet fick nästan en så absurd vinkel att det kändes som att vi stod och skröt om hur otroligt illa våra respektive skolor sköttes. Alltså, jag menar... Hallåå?(*) Ska det verkligen vara på det sättet? Ska vi inte vara stolta och slå oss på bröstet för hur otroligt duktiga vi är, vilka högpresterande, mogna och framgångsrika elever vi fostrar? Eller har jantelagen slagit så hårt och genomsyrat lärarnas själar att det enda vi kan göra är att förklara hur dåliga vi är? Eller är vi bara allmänt trötta på hur usla skolledningar det finns? Vad tror den ärade läsaren?

Ja, själv tror jag på det sista. Alltför många okunniga skolledare sitter med ett alldeles för stort ansvar och med en stolthet som sätter käppar i hjulen för att de ska ha sinnesnärvaron att faktiskt erkänna att de tagit på sig för mycket av just denna ädla tingest, ansvar.

Hm... med en lagom portion självdistans så ska det tilläggas att det förmodligen inte finns en värre yrkesgrupp att vara chef för. Lärare är väl trots allt berömda för att ha åsikter om allt, och då menar jag verkligen precis allt. En del av kåren är värre än andra, men nog tusan är det många som känner igen detta påstående?  Lärare vet bäst.... och hör sen!

Tjipp och hej..

(*) = arbetsmiljöskada

... med alla dessa modebloggar överallt? De ploppar upp likt svampar i en fuktig höstskog och ingen tycks vilja plocka dem. Varför vill ingen plocka dem? De sprider ju sitt fintrådiga mycel och tar över allt annat. Snälla plocka dem innan de kväver all mångfald och utveckling.

Av någon outgrundlig anledning så får dem tydligen sin näring från läsare, men kan detta verkligen vara sant? Vem vill egentligen läsa om vad någon fåfäng individ inhandlat, hur den nya parfymen doftar, vad fröken Hilton hade för accessoar över axlarna vid senaste filmvisningen eller vilken färg som kommer att dominera ögonskuggsbranschen? Ja, ni förstår principen. Vem vill egentligen läsa något sådant?

Efter en snabb titt på besöksstatistiken till min egen lilla skrifthörna följt av en snabb rekognoscering ute i bloggvärlden, måste jag till mitt bittra förtret krypa till korset och vanka in i skamhörnan med svansen mellan benen och erkänna mig besegrad. Av 32 kategorier inne på bloggportalen.se rangordnas "mode och design" som nummer två. Tydligen är intresset för mode, design och materiella ting tillräckligt starkt för att hålla svamparna vid liv.

Är det i sådana här stunder man ska rannsaka sig själv och inse att man kanske inte är normen i samhället, som  man hoppats  på och i vissa lägen även intalat sig själv? Ja, antagligen är det så... Men orka, liksom! (lite för många timmars indoktrinering i ungdomsvärldens språk)  =)

Och nejdå. Jag är inte det minsta bitter. Titta bara vad jag kommer med här:

Och vem säger att vi lärare inte kan anpassa oss. Speciellt en Naturkunskapslärare. En lätt fåfäng sådan som dessutom är lite smånöjd över sitt nya inköp i fotbeklädnadens stora värld. Tack för titten. =)

... som inte riktigt infinner sig är ett märkligt fenomen, som allt som oftast upprepar sig för mig denna termin till skillnad från tidigare bloggstunder.

Missförstå mig rätt nu. Jag njuter till fullo av dess frånvaro, men börjar samtidigt fundera och överanalysera hur det kommer sig att ångesten inte riktigt fått fäste i år. Har jag inte förstått att skolan faktiskt börjat igen? Tar jag inte mitt arbete på allvar längre? Bryr jag mig inte hur mina elever presterar? Bryr jag mig inte överhuvudtaget? Usch, dessa frågor som snurrar. Tack och lov för förnekelsen. Hur som helst så försöker jag leva i stunden och värdesätter dessa ångestfria söndagar.

En ny spännande arbetsvecka tar sin start imorgon och den kommer återigen vara fylld med en massa glädjeämnen. Ja, jag intalar mig det i alla fall. Det ska hursomhelst bli trevligt att återigen få brottas med pedagogiska frågor och didaktiska lösningar med de nya ettorna. En frisk fläkt till verksamheten är de verkligen. Hoppas att energin bibehålls genom läsåret.

Just tusan. På onsdag far man till gurkstaden och blir lite smartare också...

... ett ypperligt tillfälle att påverka vår planets välbefinnande, bara genom att föra muspekaren några centimeter, klicka på en bild och sedan följa de barnsligt enkla direktiven. Och nej, det är inte frågan om att du ska skriva in nåtgot kontonummer, skänka pengar eller donera en njure. Det är hur enkelt som helst och dessutom gratis. Bara två klick och sen kan du känna dig lite nöjd och stolt.
Testa att klicka på bilderna och välj därefter vilken insats du vill göra. Ja, du kan ju faktiskt välja att utföra fler goda gärningar. Jag lovar att inte hindra dig.

Förhoppningsvis så stämmer det som står på sidorna och inte bara är en bluff. Hursomhelst så har det bara kostat dig några få sekunder och om du ändå tagit dig tid att läsa min lilla blogg så tyder ju det på att det faktiskt finns någon sekund över i ditt liv. =D Jag tackar dig hursomhelst för insatsen och var inte blyg att göra om detta varje dag. Länkarna kommer att finnas i min blogg framöver och närhelst du önskar, så finns chansen att påverka. Ta den, så är vi minst två!

... Och nej. Ovanstående textdel är inte ett spaminlägg utan bara ett sätt för mig att ytterligare påverka vår planets välmående. Det är en ligthversion på naturvård, men många bäckar små...

... eller inte blogga?

Det är frågan, men vad tusan är svaret?

När man spenderar lite tid ute bland alla de ettor och nollor som bygger upp personers bloggar, så kan man ibland se personer som verkligen öppnar sin själ i skriftlig form. Rädslan för eller tanken på den egna personliga integriteten s varande, tycks vara som bortblåst. I ett mediesamhälle där det kontinuerligt diskuteras den lilla människans privatliv förekommer alltså detta lilla fenomen. Paradoxen där man i bloggarna argumenterar för just denna personliga integritet samtidigt som man är villig att berätta om sin senaste fylla, senaste fredagsragget, barnens nya lärare och gudarna vet vad mer.
Jag har personligen lite svårt att se hur man kan vilja lämna ut sig själv och sina nära & kära i ett forum som är så öppet och fritt som bloggandet faktiskt är. Alla människor är förvisso unika och därmed även deras åsikter i frågan. Det finns ju trots allt människor till allt. (Se bara på "generation fetma" som visas emellanåt på 3:an. Suck, säger jag bara.)

Själv kör jag på i samma anonyma(?) stil och denna gång blev inlägget lite halvkrystat, men vad jag förstått så uppskattas kontinuitet och förändring här inne i bloggens värld.

Ta ta....

... och jag njuter.

Ibland börjar man fundera om det verkligen står riktigt rätt till däruppe, bland de gråa och vita vindlingarna. Hur kan en person som är vid sina sinnens fulla bruk påstå att han njuter av smärta? Vad får honom att visa detta vansinne?

För det första, så är jag vid mina sinnens fulla bruk. Oavsett vad du tror!   =)

... och för det andra så är träningsvärken den skönaste smärta en träningsintresserad person kan känna. Åtminstone för undertecknad. Smärtan som bosatt sig i mig denna gång är belägen söderut och akterut på kroppen. Har faktiskt lite halvsvårt att sitta på stolar utan stoppning eller dyligt i detta nu och jag förmodar att jag antagligen ser lite smått komisk ut när jag sitter och vrider mig här framför datorn. IKEAs Vitaminpall är inte peciellt bekväm för en person som grillat Gluteus Maximus och dess närmsta vänner under två fäktningspass. Som idrottslärare (observera idrott!) har man privilegiet att faktiskt kunna medverka på lektionerna och få sig lite betald träning. Att man dessutom får chansen att testa lite annorlunda aktiviteter bidrar till ytterligare rörelseglädje.

... på väg mot julformen via smärtan.

... av det här urtrista och omåttligt humörssänkande svenska höstvädret!

Beklagar innehållet i detta inlägg. Att diskutera vädret är absolut ett släktdrag som jag inte är stolt över, men nog tusan kunde väl vädret ge sig nu? Vem längtar inte efter en klar och frisk vintermorgon där nattens kyla renderat i trädstammarnas mystiska och lätt spöklika knakande i mörkret?

Jag minns tillbaka till de stunder under min militärtjänstgöring då man låg ute i Vuollerims snötäckta vidder om nätterna. Timmarna i vaktposten, andedräkten som besjälades i kylan och de mystiska yxslagen mot de torra trädstammarna. Dessa yxslag som orsakade en nervös klump inombords, då ensamheten var som starkast, berodde på denna isande kyla. En kyla som spräckte trädstammar...


...en kyla som väckte livet.

... är väl kanske inte det program som man kan förvänta sig att en grabbgäng skulle sitta och förfesta till? Eller vad anser den ärade läsaren? Nåja...  Ibland glimmar dock verkligheten till och de mest märkliga saker sker.

Med detta sagt har jag väl undergrävt all manlighet man låtsas besitta, eller är det kanske motsatsen? En trygghet i sig själv som gör att man törs erkänna en sådan företeelse? Ja, jag intalar mig själv att så är fallet och om du är av annan uppfattning så uppmanas du att hålla detta för dig själv.   =)

Var var jag på väg med detta?... Jo, just det. Vi var några herrar som i lördags hade oss en liten grabbkväll med god öl och trevlig whiskey som sällskap framför, just omskrivna, Lilla Melodifestivalen. Anledning, om nu någon sådan måste anges, var att en kollega tillika vän hade sin lillasyster med i tävlingen. Hårt uppmanade att, via sms och telefon, rösta på henne tog vi vårt stolta ansvar och gjorde just detta. Vi bidrog med våra strån till stacken, vi planterade våra träd för skuggan och borstade det sista från katten... och som vi gjorde det! Tjejen gick och vann!  Nu ska väl inte vi (läs; jag) sitta här och slå oss (mig) för bröstet och hävda att man lade grunden till detta, för det skötte hon alldeles utmärkt själv!

Stort Grattis till Linn som bidrog med lite intelligens, djup och själ till en annars klassisk barntävling. Tack och lov så uppskattades det. Hoppet lever för ett intelligent och begåvat Sverige med musiksjäl!
 

... men oxå lixom dårå så bah."

Vad är det som händer med det svenska språket, om man får fråga? Vad har egentligen skett med vårt primära sätt att kommunicera och vårt generella språkbruk? Vad har hänt med det som gör oss unika i naturen?

Ja, det där sista stämmer väl kanske inte till fullo men skriftspråket har ju sitt ursprung i talet, så jag låter det stå kvar. Eventuella åsikter kring detta kan Du hålla för Dig själv, eller dela med Dig av. Helt upp till Dig.  =)
Hursomhelst.... Dagarna i ända hörs fraser och formuleringar likt den inledande och det som skrämmer mig allra mest är att jag själv faktiskt börjar förstå mina elevers språk. Ja, jag skriver faktiskt språk därför att detta har blivit så vanligt, utbrett och tydligt att det nästan evolverat i en (hemsk) nysvenska. Låneord från andra språk, förkortningar av uttryck och ord, märkliga läten för att fylla ut tystnad, o.s.v. har skapat detta nya samhällsgissel. Gissel är väl kanske att överdriva, men med risk för att låta fruktansvärt gammal och torftig så tycker jag att det är lite tragiskt. Att inte kunna nyttja eller behärska ett språk på ett någorlunda övertygande sätt, resulterar i att många framstår dummare än vad de i själva verket är.

Jag har själv  fått höra under många års tid att min förmåga att kommunicera skriftligt har en stark tendens till att bli lite ålderdomligt. Jag vill personligen benämna min språkstil som starkt fylld av traditioner, stil  och klass istället för ålderdomlig. Ja, le du bara. Du vet att det innerst inne är den nakna sanningen. =D

Hursomhelst så resulterar vår förmåga att kontrollera språket till stor del i hur andra människor ser på oss. En person som uttrycker sig torftigt, stelt och formelt kommer onekligen att (be)dömas som sådan, samtidigt som en individ med mindre utvecklat ordförråd och med en bristfällig teknik i formuleringarna, kan anses som mindre vetande och allmänt ointelligent. Lyckas du däremot att handskas med det svenska språkets små nycker och tekniker, kommer du att märka att människor lystrar till din röst och din mening på ett sätt som får dig att växa som människa.

Vårt språk speglar individens väsen vilket, dolt under lager av kött och blod, inhyser mängder av nyanser och säregna drag hos människan. Att ha åsikter och att uttala dessa klarar alla av, men att utan övertygelse, tydlighet och färdighet utveckla sina tankar och resonemang, kommer ingen att lyssna.

Lyssna på Taylor Mali och ta därefter en stunds kontemplation och eftertanke.