Min oskuld...
... i att rätta Matematikprov är nu förlorad. Jag har under 27 år tagit väl hand om den och den har burits varmt vid mitt hjärta alla dessa år. Ja, man kan påstå att jag varit stolt över den. Men, nu är den för alltid förlorad...
... och det känns helt underbart! =D
All heder till världens alla duktiga matematiklärare som kämpar, dag ut och dag in, med att tolka hieroglyfer och runskrift som ska föreställa siffror. Att de (siffrorna alltså) dessutom presenteras i ett virrvarr av andra sifferkompisar som gärna dessutom kryper in i varandra gör ju inte saken lättare att tolka och förstå. Det gäller att ha en vild fantasi och ett himmelskt tålamod för att ens försöka greppa det matematiska resonemanget som vissa elever för. Ett riktigt svingöra utan dess like är vad det är, MEN jag måste få tillägga att det är lite spännande att följa hur en mognande hjärna resonerar kring matematiska problem. När man lyckas finna den där tråden* efter att ha härlett bokstäver och siffror från faktorer som utseende, lutning, krummelurkombinationer och andra spännande symboler, vaknar den stundtals sovande lärarsjälen och man spricker upp i ett leende... som ganska snart sloknar igen när man märker att man får sätta en till bock invid svaret. Nåja, ibland så glimmer det ju till och man får sätta en glad 1:a (som i 1poäng) efter en uppgift. Att få sitta och extatiskt skriva ut en trepoängare på en svår uppgift till en elev, får nästan hjärtat att spricka av stolthet och glädje.
Stolthet, glädje, sorg och besvikelse... känslorna är många, men just nu känner jag mest en lättnad. Otroligt skönt att ha premiären avklarad. Och det gjorde bara lite ont.
* = som ofta anses som röd (fråga mig inte varför den har just den färgen)
... och det känns helt underbart! =D
All heder till världens alla duktiga matematiklärare som kämpar, dag ut och dag in, med att tolka hieroglyfer och runskrift som ska föreställa siffror. Att de (siffrorna alltså) dessutom presenteras i ett virrvarr av andra sifferkompisar som gärna dessutom kryper in i varandra gör ju inte saken lättare att tolka och förstå. Det gäller att ha en vild fantasi och ett himmelskt tålamod för att ens försöka greppa det matematiska resonemanget som vissa elever för. Ett riktigt svingöra utan dess like är vad det är, MEN jag måste få tillägga att det är lite spännande att följa hur en mognande hjärna resonerar kring matematiska problem. När man lyckas finna den där tråden* efter att ha härlett bokstäver och siffror från faktorer som utseende, lutning, krummelurkombinationer och andra spännande symboler, vaknar den stundtals sovande lärarsjälen och man spricker upp i ett leende... som ganska snart sloknar igen när man märker att man får sätta en till bock invid svaret. Nåja, ibland så glimmer det ju till och man får sätta en glad 1:a (som i 1poäng) efter en uppgift. Att få sitta och extatiskt skriva ut en trepoängare på en svår uppgift till en elev, får nästan hjärtat att spricka av stolthet och glädje.
Stolthet, glädje, sorg och besvikelse... känslorna är många, men just nu känner jag mest en lättnad. Otroligt skönt att ha premiären avklarad. Och det gjorde bara lite ont.
* = som ofta anses som röd (fråga mig inte varför den har just den färgen)
Prisa gud...
... för dessa underbara fredagar, dessa sagolika oaser i vardagens monotona slit och dessa stunder då hjärnan får varva ned och man kan släppa ansvarsmolnet som alltid hänger över en i veckorna.
När man låser igen och "stämplar ut" på arbetsveckans sista dag känner man verkligen hur man andas ut och i mitt fall så går jag med ett fånigt flin inombords mellan skolan och min egen boning. Jag säger inombords, därför att ibland får jag en glimt av mig själv i ett skyltfönster eller dylikt och inser självkritiskt och lätt uppgivet hur sliten och smått förstörd man ser ut att vara. Man är trött, huvudet ropar efter vätska och trapezius har beslutat sig för att komprimera de arma nackkotorna till en bråkdel av den stolthet de vanligtvis brukar uppvisa. Man är således inte så vacker och snäll för ögat dessa fredagar, inte för att någon tittar efter så noga när man målmedvetet riktat stegen hemåt och vandrar gatan fram likt en ångvält, modell lättvikt.
Tack och lov för dessa härliga agar som går med fred(ens) prefix.
Trist ordlek? - Självfallet! Vad ska annars en helgledig lärare roa sig med.
När man låser igen och "stämplar ut" på arbetsveckans sista dag känner man verkligen hur man andas ut och i mitt fall så går jag med ett fånigt flin inombords mellan skolan och min egen boning. Jag säger inombords, därför att ibland får jag en glimt av mig själv i ett skyltfönster eller dylikt och inser självkritiskt och lätt uppgivet hur sliten och smått förstörd man ser ut att vara. Man är trött, huvudet ropar efter vätska och trapezius har beslutat sig för att komprimera de arma nackkotorna till en bråkdel av den stolthet de vanligtvis brukar uppvisa. Man är således inte så vacker och snäll för ögat dessa fredagar, inte för att någon tittar efter så noga när man målmedvetet riktat stegen hemåt och vandrar gatan fram likt en ångvält, modell lättvikt.
Tack och lov för dessa härliga agar som går med fred(ens) prefix.
Trist ordlek? - Självfallet! Vad ska annars en helgledig lärare roa sig med.
Löpsedlar...
... för kvällstidningar fyller faktiskt en liten funktion i normala människors vardagsbudget.
En liten tanke...
... slog mig nu när jag slängde ett getöga på de lokala nyheterna.
Scenario:
Föräldrarna till eleverna i en klass har valt att hålla sina barn hemma ifrån skolan, då arbetsron i klassen och klassrummet är dålig p.g.a. stök, mobbing, hög ljudnivå och allmän oordning. Visst är det hemskt att eleverna inte kan känna den trygghet ,som borde vara självklar, i klassrummet och därigenom inte kunna studera som det är tänkt. Att personalen dessutom delat ut hörselskydd till barnen för att möjliggöra deras arbetsro, får åtminstone mig att höja på ögonbrynen i chock.
Tragiskt är ordet...
... men här kommer den spännande tvisten på storyn!
Ett möte mellan föräldrarna och skolledningen har ägt rum i dagarna (antagligen idag) och självfallet så var media där också. Skola + skolledning + problem + föräldrar + media = *snyft* Ja, ni kanske själva kan förstå vad ekvationen medför.
Hursomhelst så tyckte föräldrarna att allt var så tragiskt och dåligt skött. Skolan måste ordna upp elevernas dåliga beteende och få dem att lära sig omtanke, uppförande, empati, o.s.v. Åtgärdsplaner och strategier fanns från skolledningens håll och dessa ska på lång sikt få bukt med problematiken kring denna stökiga grupp elever. Så var det sagt, men föräldrarna ville se resultat NU!
Ja, för det första så kan väl kanske föräldrarna börja ta sitt eget j**la ansvar för sina barn! Ursäkta, men såhär ska väl egentligen inte en lärare uttrycka sig. Jag kan dock inte låta bli att faktiskt få uttrycka mig i detta ärende eftersom det väcker lite irritation. Det är ibland så otroligt lätt att frånsäga sig allt ansvar och det är ju dessutom bra bekvämt att slänga över allt ansvar på skolan när det gäller frågor i barnuppfostran.
... och för det andra så borde de ha lite insikt och förståelse att frågor likt dessa, går helt enkelt inte att lösa på en kafferast. Det kräver hårt arbete från många håll och jag vill ju påstå att huvudansvaret i denna fråga ligger i den uppfostran som föräldrarna ska stå för, självklart i tätt samarbete med skolans krisgrupp gällande uppföljning och åtgärdsplaner.
Nej, mer ansvar tillbaka till hemmen!
Scenario:
Föräldrarna till eleverna i en klass har valt att hålla sina barn hemma ifrån skolan, då arbetsron i klassen och klassrummet är dålig p.g.a. stök, mobbing, hög ljudnivå och allmän oordning. Visst är det hemskt att eleverna inte kan känna den trygghet ,som borde vara självklar, i klassrummet och därigenom inte kunna studera som det är tänkt. Att personalen dessutom delat ut hörselskydd till barnen för att möjliggöra deras arbetsro, får åtminstone mig att höja på ögonbrynen i chock.
Tragiskt är ordet...
... men här kommer den spännande tvisten på storyn!
Ett möte mellan föräldrarna och skolledningen har ägt rum i dagarna (antagligen idag) och självfallet så var media där också. Skola + skolledning + problem + föräldrar + media = *snyft* Ja, ni kanske själva kan förstå vad ekvationen medför.
Hursomhelst så tyckte föräldrarna att allt var så tragiskt och dåligt skött. Skolan måste ordna upp elevernas dåliga beteende och få dem att lära sig omtanke, uppförande, empati, o.s.v. Åtgärdsplaner och strategier fanns från skolledningens håll och dessa ska på lång sikt få bukt med problematiken kring denna stökiga grupp elever. Så var det sagt, men föräldrarna ville se resultat NU!
Ja, för det första så kan väl kanske föräldrarna börja ta sitt eget j**la ansvar för sina barn! Ursäkta, men såhär ska väl egentligen inte en lärare uttrycka sig. Jag kan dock inte låta bli att faktiskt få uttrycka mig i detta ärende eftersom det väcker lite irritation. Det är ibland så otroligt lätt att frånsäga sig allt ansvar och det är ju dessutom bra bekvämt att slänga över allt ansvar på skolan när det gäller frågor i barnuppfostran.
... och för det andra så borde de ha lite insikt och förståelse att frågor likt dessa, går helt enkelt inte att lösa på en kafferast. Det kräver hårt arbete från många håll och jag vill ju påstå att huvudansvaret i denna fråga ligger i den uppfostran som föräldrarna ska stå för, självklart i tätt samarbete med skolans krisgrupp gällande uppföljning och åtgärdsplaner.
Nej, mer ansvar tillbaka till hemmen!
Vad händer med den svenska skolan...
... om man får fråga?
Var som sagt på en kurs nu i veckan och fick där tillfället att få träffa en hel del kollegor från andra skolor runt om i vårt avlånga land. Vad kursen handlade om? Ja, om sanningen ska fram så är kursens innehåll inte riktigt relevant för det här inlägget utan färden ned till Västerås skapade bara förutsättningarna för denna vardagsbetraktelse. Jag tar kursen nån annan gång, då den trots allt är en följetong.
Betraktelsen var det ja...
I ett djupsinnigt samtal med några långväga kollegor, tillika gamla kurskamrater, slogs jag plötsligt av en smått tragisk tanke och sinnesomvälvande insikt. Där stod vi, fem professionella yrkesutövare som spenderat mången stund i skolbänken, och diskuterade vems skola som var sämst. Ja, ni läste rätt. Sämst. Samtalet fick nästan en så absurd vinkel att det kändes som att vi stod och skröt om hur otroligt illa våra respektive skolor sköttes. Alltså, jag menar... Hallåå?(*) Ska det verkligen vara på det sättet? Ska vi inte vara stolta och slå oss på bröstet för hur otroligt duktiga vi är, vilka högpresterande, mogna och framgångsrika elever vi fostrar? Eller har jantelagen slagit så hårt och genomsyrat lärarnas själar att det enda vi kan göra är att förklara hur dåliga vi är? Eller är vi bara allmänt trötta på hur usla skolledningar det finns? Vad tror den ärade läsaren?
Ja, själv tror jag på det sista. Alltför många okunniga skolledare sitter med ett alldeles för stort ansvar och med en stolthet som sätter käppar i hjulen för att de ska ha sinnesnärvaron att faktiskt erkänna att de tagit på sig för mycket av just denna ädla tingest, ansvar.
Hm... med en lagom portion självdistans så ska det tilläggas att det förmodligen inte finns en värre yrkesgrupp att vara chef för. Lärare är väl trots allt berömda för att ha åsikter om allt, och då menar jag verkligen precis allt. En del av kåren är värre än andra, men nog tusan är det många som känner igen detta påstående? Lärare vet bäst.... och hör sen!
Tjipp och hej..
(*) = arbetsmiljöskada
Var som sagt på en kurs nu i veckan och fick där tillfället att få träffa en hel del kollegor från andra skolor runt om i vårt avlånga land. Vad kursen handlade om? Ja, om sanningen ska fram så är kursens innehåll inte riktigt relevant för det här inlägget utan färden ned till Västerås skapade bara förutsättningarna för denna vardagsbetraktelse. Jag tar kursen nån annan gång, då den trots allt är en följetong.
Betraktelsen var det ja...
I ett djupsinnigt samtal med några långväga kollegor, tillika gamla kurskamrater, slogs jag plötsligt av en smått tragisk tanke och sinnesomvälvande insikt. Där stod vi, fem professionella yrkesutövare som spenderat mången stund i skolbänken, och diskuterade vems skola som var sämst. Ja, ni läste rätt. Sämst. Samtalet fick nästan en så absurd vinkel att det kändes som att vi stod och skröt om hur otroligt illa våra respektive skolor sköttes. Alltså, jag menar... Hallåå?(*) Ska det verkligen vara på det sättet? Ska vi inte vara stolta och slå oss på bröstet för hur otroligt duktiga vi är, vilka högpresterande, mogna och framgångsrika elever vi fostrar? Eller har jantelagen slagit så hårt och genomsyrat lärarnas själar att det enda vi kan göra är att förklara hur dåliga vi är? Eller är vi bara allmänt trötta på hur usla skolledningar det finns? Vad tror den ärade läsaren?
Ja, själv tror jag på det sista. Alltför många okunniga skolledare sitter med ett alldeles för stort ansvar och med en stolthet som sätter käppar i hjulen för att de ska ha sinnesnärvaron att faktiskt erkänna att de tagit på sig för mycket av just denna ädla tingest, ansvar.
Hm... med en lagom portion självdistans så ska det tilläggas att det förmodligen inte finns en värre yrkesgrupp att vara chef för. Lärare är väl trots allt berömda för att ha åsikter om allt, och då menar jag verkligen precis allt. En del av kåren är värre än andra, men nog tusan är det många som känner igen detta påstående? Lärare vet bäst.... och hör sen!
Tjipp och hej..
(*) = arbetsmiljöskada
Tänk till...
... en extra gång innan du handlar någon rea- eller kampanjvara på företaget med en av den absolut sämsta kundsupporten jag någonsin varit i kontakt med. Att CDON.COm kan ha etablerat sig så starkt som de gjort med den supporten, frångår mitt förstånd efter min senaste kontakt med dem. Jag tänker inte gå in på detaljer, men att all support sker via mail säger det mesta. Fördelen med detta mailande fram och tillbaka är i och för sig att allt som sägs, eller skrivs, sparas ju och eventuella löften blir svåra att neka för dem. Ja, det lär nog hursomhelst dröja en stund innan jag beställer något hos detta företag igen.
Nu ska det, för protokollets skull, också sägas att jag och kundsupport, oavsett företag, tycks vara en dålig kombination. Ibland börjar man nästan fundera om problemet ligger hos undertecknad. Hm... Kan det vara så? Nej, så kan det väl inte vara? Jag som är så duktig, snäll och tillmötesgående. Eller hur?
Nej, jag tror bannemig att företagens kundsupporter går någon generell och internationell kurs i att vara jobbiga, inkompetenta och allmänt dåliga. Ta bara en titt på följande film och försök att inte sträcka ut händerna i en strypande rörelse efter pajasen i supporten.
Nu ska det, för protokollets skull, också sägas att jag och kundsupport, oavsett företag, tycks vara en dålig kombination. Ibland börjar man nästan fundera om problemet ligger hos undertecknad. Hm... Kan det vara så? Nej, så kan det väl inte vara? Jag som är så duktig, snäll och tillmötesgående. Eller hur?
Nej, jag tror bannemig att företagens kundsupporter går någon generell och internationell kurs i att vara jobbiga, inkompetenta och allmänt dåliga. Ta bara en titt på följande film och försök att inte sträcka ut händerna i en strypande rörelse efter pajasen i supporten.
Ni som tycker er känna mig kan kanske uttala sig huruvida alla dessa klinscher med företagens supportavdelningar beror på dem eller om det kanske, mot all förmodan, skulle bero på ängeln bakom pennan. Eller, ja... Vid tangentbordet.
Välj dock era åsikter med försiktighet. =D
Välj dock era åsikter med försiktighet. =D
En söndagsångest...
... som inte riktigt infinner sig är ett märkligt fenomen, som allt som oftast upprepar sig för mig denna termin till skillnad från tidigare bloggstunder.
Missförstå mig rätt nu. Jag njuter till fullo av dess frånvaro, men börjar samtidigt fundera och överanalysera hur det kommer sig att ångesten inte riktigt fått fäste i år. Har jag inte förstått att skolan faktiskt börjat igen? Tar jag inte mitt arbete på allvar längre? Bryr jag mig inte hur mina elever presterar? Bryr jag mig inte överhuvudtaget? Usch, dessa frågor som snurrar. Tack och lov för förnekelsen. Hur som helst så försöker jag leva i stunden och värdesätter dessa ångestfria söndagar.
En ny spännande arbetsvecka tar sin start imorgon och den kommer återigen vara fylld med en massa glädjeämnen. Ja, jag intalar mig det i alla fall. Det ska hursomhelst bli trevligt att återigen få brottas med pedagogiska frågor och didaktiska lösningar med de nya ettorna. En frisk fläkt till verksamheten är de verkligen. Hoppas att energin bibehålls genom läsåret.
Just tusan. På onsdag far man till gurkstaden och blir lite smartare också...
Missförstå mig rätt nu. Jag njuter till fullo av dess frånvaro, men börjar samtidigt fundera och överanalysera hur det kommer sig att ångesten inte riktigt fått fäste i år. Har jag inte förstått att skolan faktiskt börjat igen? Tar jag inte mitt arbete på allvar längre? Bryr jag mig inte hur mina elever presterar? Bryr jag mig inte överhuvudtaget? Usch, dessa frågor som snurrar. Tack och lov för förnekelsen. Hur som helst så försöker jag leva i stunden och värdesätter dessa ångestfria söndagar.
En ny spännande arbetsvecka tar sin start imorgon och den kommer återigen vara fylld med en massa glädjeämnen. Ja, jag intalar mig det i alla fall. Det ska hursomhelst bli trevligt att återigen få brottas med pedagogiska frågor och didaktiska lösningar med de nya ettorna. En frisk fläkt till verksamheten är de verkligen. Hoppas att energin bibehålls genom läsåret.
Just tusan. På onsdag far man till gurkstaden och blir lite smartare också...
Dessa måndagar...
... väcker en hel del känslor. Inget snack om den saken och om någon har något att säga om det, var då så vänlig och upplys mig. :-)
Den evigt återkommande måndagsångesten infinner sig alltid lika punktligt varje söndagkväll och lägger allt som oftast en lätt dimma över de sista, nu höstmörka, lediga timmarna. Man kämpar in i det sista med att ta till vara varje uns av helgens underbart befriande ledighet och när man väl somnar in, gör man det med en lätt oro i kroppen. Ångesten kulminerar och fulländas i samband med att stereon studsar igång och man hör Äntligen morgons programledare flumma loss ordentligt under deras första timme på jobbet. Dimmigt rullar tankarna om man ska gå upp? Nej, jag snoozar lite .... en gång till... Adam har varit på hockeyturnering... äh, jag hinner en sväng till... Gry var ute och gjorde Stureplan osäker.... Hm, kanske bäst att gå upp nu... eller, nej, jag snoozar en omgång till.
Någon som känner igen sig? Räck i sådana fall upp handen på bästa skolmanér.
Det märkliga är att den arbetsångest man känner dagen innan blir som fullkomligt bortblåst när man väl dragit sitt larmkort, slagit sin kod och klivit in på kontoret. Man har morsat på kollegorna, landat kroppens största muskel på den knakiga IKEAstolen och genast har ytterligare en arbetsdag tagit sin början. Det är rätt skoj att jobba faktiskt och jag hoppas att det syns i mina dagliga gärningar. Glädje, humor och positivitet brukar ju vara de frekvent förekommande attributen som eleverna lyfter fram vid frågan på vad som gör en bra lärare bra.
Man har det rätt bra ändå, trots söndagarnas måndagsångest. Måndagar är och förblir måndagar, lika bra att göra det bästa av dem.
Den evigt återkommande måndagsångesten infinner sig alltid lika punktligt varje söndagkväll och lägger allt som oftast en lätt dimma över de sista, nu höstmörka, lediga timmarna. Man kämpar in i det sista med att ta till vara varje uns av helgens underbart befriande ledighet och när man väl somnar in, gör man det med en lätt oro i kroppen. Ångesten kulminerar och fulländas i samband med att stereon studsar igång och man hör Äntligen morgons programledare flumma loss ordentligt under deras första timme på jobbet. Dimmigt rullar tankarna om man ska gå upp? Nej, jag snoozar lite .... en gång till... Adam har varit på hockeyturnering... äh, jag hinner en sväng till... Gry var ute och gjorde Stureplan osäker.... Hm, kanske bäst att gå upp nu... eller, nej, jag snoozar en omgång till.
Någon som känner igen sig? Räck i sådana fall upp handen på bästa skolmanér.
Det märkliga är att den arbetsångest man känner dagen innan blir som fullkomligt bortblåst när man väl dragit sitt larmkort, slagit sin kod och klivit in på kontoret. Man har morsat på kollegorna, landat kroppens största muskel på den knakiga IKEAstolen och genast har ytterligare en arbetsdag tagit sin början. Det är rätt skoj att jobba faktiskt och jag hoppas att det syns i mina dagliga gärningar. Glädje, humor och positivitet brukar ju vara de frekvent förekommande attributen som eleverna lyfter fram vid frågan på vad som gör en bra lärare bra.
Man har det rätt bra ändå, trots söndagarnas måndagsångest. Måndagar är och förblir måndagar, lika bra att göra det bästa av dem.
Vad en lärare gör...
... kan ibland vara lite halvsvårt och diffust att egentligen förklara. Många gånger under studietiden har tankarna snurrat kring detta ämnesområde, både privat men även i de aktuella studierna. Svaren har varit många och alltid lika insiktsfulla. Nåja, kanske inte alla gånger. Man har ju trots allt träffat en del människor som haft samma livskall och som kanske inte alltid haft alla grönsaker med i salladen. Ja, en del märkliga saker har man fått höra!?
Vi fostrar framtiden utifrån vad historien har att förtälja. Tyvärr förstår inte riktigt alla det och en del får för sig att vem som helst kan ställa sig i klassrum och agera lärare. Jag sticker ut hakan nu och säger att alla kan göra det. Agera alltså. Många kan iklä sig rollen som en lärare men få kan faktiskt vara en. Det är en stor skillnad där i och det märks. Det märks väl.
Vad gör då egentligen en lärare?
Om du är en av de stackare som fått för dig att lärare är något simpelt och att vi inte gör något, ta dig då en liten titt på följande länk och begrunda sanningen i hans ord. Visst är de hårda och kanske stundtals lite pretentiösa, men jag lovar dig att vartenda ord är sant. Nu är det upp till dig. Klicka här om du törs!
...vi gör en #@%&# skillnad!
Vi fostrar framtiden utifrån vad historien har att förtälja. Tyvärr förstår inte riktigt alla det och en del får för sig att vem som helst kan ställa sig i klassrum och agera lärare. Jag sticker ut hakan nu och säger att alla kan göra det. Agera alltså. Många kan iklä sig rollen som en lärare men få kan faktiskt vara en. Det är en stor skillnad där i och det märks. Det märks väl.
Vad gör då egentligen en lärare?
Om du är en av de stackare som fått för dig att lärare är något simpelt och att vi inte gör något, ta dig då en liten titt på följande länk och begrunda sanningen i hans ord. Visst är de hårda och kanske stundtals lite pretentiösa, men jag lovar dig att vartenda ord är sant. Nu är det upp till dig. Klicka här om du törs!
...vi gör en #@%&# skillnad!
Ett märkligt fenomen...
... som jag tidigare inte lagt märke till, uppenbarades för mig på jobbet idag. Eller det är väl egentligen inte en helt ny företeelse det här med fåfänga, då jag själv har en tendens till att lida av det. Hursomhelst så fick detta hjärnspöke ett helt nytt ansikte för mig idag. Ett mycket komiskt ansikte, ska tilläggas. Jag drog trots allt på smilbanden i samband med insikten. Vilket alltid är lika trevligt. (Både att komma till insikt, men även att få le lite i höstmörkret.)
Vad är det jag då babblar om? Jo, jag pratar om den stora Händelsen som inträffar på landets skolor varje år, gång efter annan. Den efterlängtade och samtidigt hatade, Skolfotograferingen.
Jag minns själv dessa dagar/tillfällen mest som ett skönt avbräck från den vanligtvis trista skolvardagen. Antingen så var inte utseendefixeringen lika stor på "min tid" som den är nu, eller så brydde jag mig helt enkelt inte. Den frågan får förbli obesvarad, så länge. Tillsvidare vill jag lyfta fram en kommentar som en av skolans assistenter skrattande uttryckte för mig idag. Det ska tydligen inte finnas en dag på året som tjejerna bär lika mycket parfym som dessa fotograferingsdagar, enligt honom. Parfym? Jag tyckte det lät som något han missförstått eller bara drömt ihop. Han kanske själv sprejjade sig lite extra en dag som denna, eller hade kanske klassen han gick i haft idrott samma dag? Ja, ni förstår vad jag är ute efter... Döm av min förvåning när jag gåendes, vallande min lilla mentorsgrupp, mot fotograferingen möter en färdigfotad klass och bokstavligen kliver in i ett moln av dofter. Jag tyckte mig nästan kunna skönja ångorna från parfymeriets kapitalvinst i dimman och tänk då också på den rådande förkylning jag dras med! Parfymera sig för ett fotografi? Spännande vad vi människor gör.
Ska ju nämnas att denna Händelse överträffas av den dag då skolkatalogen väl kommer. Tänk om eleverna kunde spendera lika mycket tid under ett år i skolböckerna som de gör i katalogen under de tre första dagarna efter dess ankomst? Sveriges framtid skulle glänsa i kunskapens ljus.
Vad är det jag då babblar om? Jo, jag pratar om den stora Händelsen som inträffar på landets skolor varje år, gång efter annan. Den efterlängtade och samtidigt hatade, Skolfotograferingen.
Jag minns själv dessa dagar/tillfällen mest som ett skönt avbräck från den vanligtvis trista skolvardagen. Antingen så var inte utseendefixeringen lika stor på "min tid" som den är nu, eller så brydde jag mig helt enkelt inte. Den frågan får förbli obesvarad, så länge. Tillsvidare vill jag lyfta fram en kommentar som en av skolans assistenter skrattande uttryckte för mig idag. Det ska tydligen inte finnas en dag på året som tjejerna bär lika mycket parfym som dessa fotograferingsdagar, enligt honom. Parfym? Jag tyckte det lät som något han missförstått eller bara drömt ihop. Han kanske själv sprejjade sig lite extra en dag som denna, eller hade kanske klassen han gick i haft idrott samma dag? Ja, ni förstår vad jag är ute efter... Döm av min förvåning när jag gåendes, vallande min lilla mentorsgrupp, mot fotograferingen möter en färdigfotad klass och bokstavligen kliver in i ett moln av dofter. Jag tyckte mig nästan kunna skönja ångorna från parfymeriets kapitalvinst i dimman och tänk då också på den rådande förkylning jag dras med! Parfymera sig för ett fotografi? Spännande vad vi människor gör.
Ska ju nämnas att denna Händelse överträffas av den dag då skolkatalogen väl kommer. Tänk om eleverna kunde spendera lika mycket tid under ett år i skolböckerna som de gör i katalogen under de tre första dagarna efter dess ankomst? Sveriges framtid skulle glänsa i kunskapens ljus.
Typiskt...
... att det alltid ska bli såhär! Skolan börjar med allt vad det innebär; arbete, planeringar, rättningar, diskussioner, meningsskiljaktigheter, nya ansikten, nya människor, trötta ögon på morgonen, trötta ögon på kvällen och slutligen, sist men också minst, alla dessa förbaskade bakterier som samlats in under sommarens varma dagar och kalla nätter. Jag har lyckats stå emot under tre veckors tid men till sist besegrades även jag och som den obotliga och inbitna tävlingsmänniska som jag är, så känns detta som ett nederlag. Mikrober vs Markus: 1-0
Näsan rinner, ögonen kliar och rösten skrövlar... Visst är det härligt?! Tur att man inte använder sin röst och kropp i arbetet så mycket. Men vänta nu, vad var det jag arbetade som. Jo, just det. Lärare.... i idrott ! Sarkasmen dryper...
Det är också så vansinnigt typiskt att förkylningarna alltid kommer krypandes när man äntligen lyckats pallra sitt lata arsle till gymmet igen. Alltid! Man säger att träningen bygger upp immunförsvaret? Pyttsan!
Fast när jag tänker efter så vet jag ju faktiskt att det är sant. Träningen river ju faktiskt upp en massa slaggprodukter i kroppens alla hörn och orsakar dessutom en helt annan genomströmning i kroppen. Lymfan "töms" och en hel del skit läcker säkerligen ut och ställer till det. Nåja, lika bra att bli av med all skräp.
Vad var det han sa, Tony Rickardsson a.k.a. Robert Gustafsson? "Ja, e inte bitter!"
*Tvärtkastvarning*
Tiger Woods får passa sig. Slog ett gäng bollar på rangen idag och jädrar i min lilla låda som jag slog. 5 av 10 gick dit de skulle och lite till. Hm... Är väl kanske inte så otroligt imponerande facit om man tänker efter, men hoppet är väl det sista som överger människan och senast jag tittade efter, så var jag människa.
Näsan rinner, ögonen kliar och rösten skrövlar... Visst är det härligt?! Tur att man inte använder sin röst och kropp i arbetet så mycket. Men vänta nu, vad var det jag arbetade som. Jo, just det. Lärare.... i idrott ! Sarkasmen dryper...
Det är också så vansinnigt typiskt att förkylningarna alltid kommer krypandes när man äntligen lyckats pallra sitt lata arsle till gymmet igen. Alltid! Man säger att träningen bygger upp immunförsvaret? Pyttsan!
Fast när jag tänker efter så vet jag ju faktiskt att det är sant. Träningen river ju faktiskt upp en massa slaggprodukter i kroppens alla hörn och orsakar dessutom en helt annan genomströmning i kroppen. Lymfan "töms" och en hel del skit läcker säkerligen ut och ställer till det. Nåja, lika bra att bli av med all skräp.
Vad var det han sa, Tony Rickardsson a.k.a. Robert Gustafsson? "Ja, e inte bitter!"
*Tvärtkastvarning*
Tiger Woods får passa sig. Slog ett gäng bollar på rangen idag och jädrar i min lilla låda som jag slog. 5 av 10 gick dit de skulle och lite till. Hm... Är väl kanske inte så otroligt imponerande facit om man tänker efter, men hoppet är väl det sista som överger människan och senast jag tittade efter, så var jag människa.
Att göra valet...
...att arbeta som lärare framstår nog ibland som ett tecken på tillfällig (eller kronisk) brist på bättre vetande. För vem vill egentligen, dagarna i ända, stå framför en samling människor som absolut inte vill lyssna på det man säger? Vem vill arbeta under arbetsledare som överröser en med nya arbetsuppgifter som man överhuvudtaget inte visste existerade? Vem vill behöva "tvinga" folk att sitta stilla när den mänskliga kroppen är till för aktivitet? Vem vill berätta för vuxna människor och tillika stolta föräldrar att deras lilla telning missköter sig och är allmänt elak mot jämnåriga människor? Vem vill se in en ung människas ögon och se hela dennes värld rasa samman p.g.a. den läxa man just delat ut? Vem vill sitta en söndagskväll i ett virrvarr med papper över hela vardagsrumsbordet där samtidigt kvällsmaten utspisas, bara för att göra sig redo inför måndagens kommande lektioner?
Man måste ju vara lite smått vansinnig!
... men jag älskar det!
Visst, jag har halvångest en stor del av dagarna då klockan ringer på morgonen men denna Ågren försvinner så sakteliga när man väl fått träffa alla dessa spännande och unika individer som elevskaran utgör. Märklig känsla det där förresten... Att stå framför en grupp och känna hur nervositeten bara rinner av en efter att man äntrat scenen. Tack och lov så fungerar tydligen min hjärna så. Hade varit lite halvjobbigt att gå runt nervös under enochenhalvtimme bland ungdomar som gärna tar tillfället i akt och tar över ledarrollen i klassrummet.
Tvära kast som sagt, men tankarna kring mitt yrke kommer onekligen att genomsyra lite av bloggeriet från min sida.
Att få vara ett stöd för människor som stundom har det svårt måste jag erkänna ses som ett privilegium, hur makabert det än må låta. Att människor vänder sig till just mig, en person som fortfarande ser sig själv som den vattenpölplaskande och jultomterädda lilla parveln med ljusblonda lockar, väcker en mängd olika känslor inom mig. Jag vill inte framstå som någon egotrippad idiot till lärare som älskar att vältra mig i andras misär och plågor, för det är jag verkligen inte. Jag vill bara ödmjukt framföra min personliga åsikt att jag tycker om att känna mig behövd. Detta borde fler erkänna för sig själv tycker jag. Känn dig behövd samtidigt som du erkänner för andra att du också behöver dem!
Jag hoppas att mina elever ser mig som någon de törs öppna sig för, ty sig till och kanske någon gång få ett litet gott råd på deras väg i livet... (filosofen har talat) =)
Man måste ju vara lite smått vansinnig!
... men jag älskar det!
Visst, jag har halvångest en stor del av dagarna då klockan ringer på morgonen men denna Ågren försvinner så sakteliga när man väl fått träffa alla dessa spännande och unika individer som elevskaran utgör. Märklig känsla det där förresten... Att stå framför en grupp och känna hur nervositeten bara rinner av en efter att man äntrat scenen. Tack och lov så fungerar tydligen min hjärna så. Hade varit lite halvjobbigt att gå runt nervös under enochenhalvtimme bland ungdomar som gärna tar tillfället i akt och tar över ledarrollen i klassrummet.
Tvära kast som sagt, men tankarna kring mitt yrke kommer onekligen att genomsyra lite av bloggeriet från min sida.
Att få vara ett stöd för människor som stundom har det svårt måste jag erkänna ses som ett privilegium, hur makabert det än må låta. Att människor vänder sig till just mig, en person som fortfarande ser sig själv som den vattenpölplaskande och jultomterädda lilla parveln med ljusblonda lockar, väcker en mängd olika känslor inom mig. Jag vill inte framstå som någon egotrippad idiot till lärare som älskar att vältra mig i andras misär och plågor, för det är jag verkligen inte. Jag vill bara ödmjukt framföra min personliga åsikt att jag tycker om att känna mig behövd. Detta borde fler erkänna för sig själv tycker jag. Känn dig behövd samtidigt som du erkänner för andra att du också behöver dem!
Jag hoppas att mina elever ser mig som någon de törs öppna sig för, ty sig till och kanske någon gång få ett litet gott råd på deras väg i livet... (filosofen har talat) =)
