Jag höjer ett varningens finger...
... för dagens inlägg. Det finns en stor risk att du finner följande ämne vansinnigt tråkigt och om så är fallet ber jag dig att ha överseende med detta. Det här är nämligen en av de små egenheter som ingår i den personlighet som utgör mitt Jag, Överjag och säkerligen också Det:et. Lite rörigt där kanske, men vem har sagt att Freud var en stor tänkare? :-)
Prylar, drömmar, prisjakt, vaskning och längtan... Där har du kommande inläggs huvudtema.
Det som just nu snurrar i min skalle är: (förutsatt att vi bortser ifrån dessa eviga lektions- och friluftsdagsplaneringar) vad blir nästa stora inköp? Vilket företag ska få glädjen att fylla på sin girigbuk med mina hårt förvärvade kronor? Vems bonus ska jag knuffa upp på skyhöga nivåer? Nåja, så otroligt stor betydelse har jag kanske inte på den värdsliga ekonomin men lite kan väl världen få cirkulera kring mig?
Vad ska jag köpa?
eller 
Vad tycker just Du?
För ni som tycker jag är ett litet kapitalistsvin ber jag er snällt att först rannsaka er själva innan ni knuffar fram mig till bödeln. De flesta har en liten shoppingdjävul i sig men skillnaden är den att, denna rödsvarta best tar sig olika uttryck hos olika människor. I mig så är det en horn- och svansförsedd teknikgalning till djävul som bosatt sig. Tur att man är överbetald akademiker! Hm... Diskussionen kring lönesättningen i samhället får bli vid ett annat tillfälle.
Har Du något förslag på vad jag ska välja vore det trevligt att få höra (läs; läsa) din tanke och hemskt gärna med en utförlig motivering därtill. Allt är av värde. Alla har en åsikt. Alla betyder. (Några mer än andra...) ;-)
Prylar, drömmar, prisjakt, vaskning och längtan... Där har du kommande inläggs huvudtema.
Det som just nu snurrar i min skalle är: (förutsatt att vi bortser ifrån dessa eviga lektions- och friluftsdagsplaneringar) vad blir nästa stora inköp? Vilket företag ska få glädjen att fylla på sin girigbuk med mina hårt förvärvade kronor? Vems bonus ska jag knuffa upp på skyhöga nivåer? Nåja, så otroligt stor betydelse har jag kanske inte på den värdsliga ekonomin men lite kan väl världen få cirkulera kring mig?
Vad ska jag köpa?
eller Vad tycker just Du?
För ni som tycker jag är ett litet kapitalistsvin ber jag er snällt att först rannsaka er själva innan ni knuffar fram mig till bödeln. De flesta har en liten shoppingdjävul i sig men skillnaden är den att, denna rödsvarta best tar sig olika uttryck hos olika människor. I mig så är det en horn- och svansförsedd teknikgalning till djävul som bosatt sig. Tur att man är överbetald akademiker! Hm... Diskussionen kring lönesättningen i samhället får bli vid ett annat tillfälle.
Har Du något förslag på vad jag ska välja vore det trevligt att få höra (läs; läsa) din tanke och hemskt gärna med en utförlig motivering därtill. Allt är av värde. Alla har en åsikt. Alla betyder. (Några mer än andra...) ;-)
Vad får mig att le...
... och samtidigt oroas in i märgen? Vad gör mig lätt nervös för framtiden och vad får mina onoppade ögonbryn att skjuta i höjden? Jo, min kära läsare, det ska jag tala om för dig nu. Märkliga friskolor som ploppar upp likt giftsvampar i en fuktig skog är vad som orsakar ilningar i min lärarryggmärg. Efter att precis ha spenderat en halvtimme framför dumplattan och följt Skolfronts* första avsnitt väcktes en del tankar och grubblerier. Jag satte mig därför här för att dels skriva av mig lite, men också för att undersöka den omtvistade friskolan Sebor här i grannbyn. Uppståndelsen kring skolan är i dagsläget minimal, men jag har tidigare haft en hel del funderingar kring denna vagel i skolögat och riktade därför återigen min uppmärksamhet dit.
Efter lite klicketiklackande på tangentbordet hittade jag deras hemsida och väljer här nu att censurera en del av mina funderingar, då jag finner dem olämpliga att uttrycka i text.
Må så vara att det finns värre exempel på friskolor som borde slå igen, men att lista dem är en arbetsuppgift som jag med varm hand överlåter till folk inom skolverket.
Nu över till något som bara får mig att le istället...
Om du någon gång har lite halvtråkigt framför datorn och inte riktigt vet vad du ska ta dig för, vill jag tipsa dig om youtube.com. Ja, jag vet. Du har säkert redan surfat runt bland alla dessa otaliga filmklipp som människor delat med sig, men det är alltid någon som inte riktigt hängt med i alla IT-svängar och jag vill därför passa på att upplysa de stackare som ännu inte funnit denna brunn, full av skratt, gråt och beundran.
Som ett smakprov är jag generös och delar med mig av detta filmklipp med förhoppning om att du drar lite på smilbanden. Klippet får i alla fall mig att le...
* = Debatt- och reportageprogram med fokus på skolfrågor
Efter lite klicketiklackande på tangentbordet hittade jag deras hemsida och väljer här nu att censurera en del av mina funderingar, då jag finner dem olämpliga att uttrycka i text.
[C E N S U R]
... klicka här och bilda dig en egen uppfattning. Kommer du fram till liknande tankar som mig? Räck då upp handen på klassiskt skolmanér, igen!Må så vara att det finns värre exempel på friskolor som borde slå igen, men att lista dem är en arbetsuppgift som jag med varm hand överlåter till folk inom skolverket.
Nu över till något som bara får mig att le istället...
Om du någon gång har lite halvtråkigt framför datorn och inte riktigt vet vad du ska ta dig för, vill jag tipsa dig om youtube.com. Ja, jag vet. Du har säkert redan surfat runt bland alla dessa otaliga filmklipp som människor delat med sig, men det är alltid någon som inte riktigt hängt med i alla IT-svängar och jag vill därför passa på att upplysa de stackare som ännu inte funnit denna brunn, full av skratt, gråt och beundran.
Som ett smakprov är jag generös och delar med mig av detta filmklipp med förhoppning om att du drar lite på smilbanden. Klippet får i alla fall mig att le...
* = Debatt- och reportageprogram med fokus på skolfrågor
Dessa måndagar...
... väcker en hel del känslor. Inget snack om den saken och om någon har något att säga om det, var då så vänlig och upplys mig. :-)
Den evigt återkommande måndagsångesten infinner sig alltid lika punktligt varje söndagkväll och lägger allt som oftast en lätt dimma över de sista, nu höstmörka, lediga timmarna. Man kämpar in i det sista med att ta till vara varje uns av helgens underbart befriande ledighet och när man väl somnar in, gör man det med en lätt oro i kroppen. Ångesten kulminerar och fulländas i samband med att stereon studsar igång och man hör Äntligen morgons programledare flumma loss ordentligt under deras första timme på jobbet. Dimmigt rullar tankarna om man ska gå upp? Nej, jag snoozar lite .... en gång till... Adam har varit på hockeyturnering... äh, jag hinner en sväng till... Gry var ute och gjorde Stureplan osäker.... Hm, kanske bäst att gå upp nu... eller, nej, jag snoozar en omgång till.
Någon som känner igen sig? Räck i sådana fall upp handen på bästa skolmanér.
Det märkliga är att den arbetsångest man känner dagen innan blir som fullkomligt bortblåst när man väl dragit sitt larmkort, slagit sin kod och klivit in på kontoret. Man har morsat på kollegorna, landat kroppens största muskel på den knakiga IKEAstolen och genast har ytterligare en arbetsdag tagit sin början. Det är rätt skoj att jobba faktiskt och jag hoppas att det syns i mina dagliga gärningar. Glädje, humor och positivitet brukar ju vara de frekvent förekommande attributen som eleverna lyfter fram vid frågan på vad som gör en bra lärare bra.
Man har det rätt bra ändå, trots söndagarnas måndagsångest. Måndagar är och förblir måndagar, lika bra att göra det bästa av dem.
Den evigt återkommande måndagsångesten infinner sig alltid lika punktligt varje söndagkväll och lägger allt som oftast en lätt dimma över de sista, nu höstmörka, lediga timmarna. Man kämpar in i det sista med att ta till vara varje uns av helgens underbart befriande ledighet och när man väl somnar in, gör man det med en lätt oro i kroppen. Ångesten kulminerar och fulländas i samband med att stereon studsar igång och man hör Äntligen morgons programledare flumma loss ordentligt under deras första timme på jobbet. Dimmigt rullar tankarna om man ska gå upp? Nej, jag snoozar lite .... en gång till... Adam har varit på hockeyturnering... äh, jag hinner en sväng till... Gry var ute och gjorde Stureplan osäker.... Hm, kanske bäst att gå upp nu... eller, nej, jag snoozar en omgång till.
Någon som känner igen sig? Räck i sådana fall upp handen på bästa skolmanér.
Det märkliga är att den arbetsångest man känner dagen innan blir som fullkomligt bortblåst när man väl dragit sitt larmkort, slagit sin kod och klivit in på kontoret. Man har morsat på kollegorna, landat kroppens största muskel på den knakiga IKEAstolen och genast har ytterligare en arbetsdag tagit sin början. Det är rätt skoj att jobba faktiskt och jag hoppas att det syns i mina dagliga gärningar. Glädje, humor och positivitet brukar ju vara de frekvent förekommande attributen som eleverna lyfter fram vid frågan på vad som gör en bra lärare bra.
Man har det rätt bra ändå, trots söndagarnas måndagsångest. Måndagar är och förblir måndagar, lika bra att göra det bästa av dem.
Med hjärtat i halsgropen...
... läste jag häromdagen om hur Robert Jordan* lämnat detta jordliga liv och rädslan eller snarare oron växte sakta sig ganska stor hos mig. Vad skulle nu hända med denna alternativa värld som jag så ofta besökt? Usch, lite makabert och respektlöst att tänka så. Givetvis går tankarna till hans familj och självklart beklagar jag hans bortgång, men för mig som lätt egoistisk klient/kund är det oundvikligt att inte fokusera på böckernas avslut.
Tack och lov visar det sig att han tänkt på detta också, sin bortgång alltså. Böckernas avslutande del finns i huvuddrag dikterade och redo för bearbetning. Puh! Kan inte låta bli att andas ut lite lättat.
Dagens blogg går dock lite i moll då världen förlorat en stor konstnär då James Rigney vaknat ur aieldrömmen.
* = se föregående inlägg för att hänga med
Tack och lov visar det sig att han tänkt på detta också, sin bortgång alltså. Böckernas avslutande del finns i huvuddrag dikterade och redo för bearbetning. Puh! Kan inte låta bli att andas ut lite lättat.
Dagens blogg går dock lite i moll då världen förlorat en stor konstnär då James Rigney vaknat ur aieldrömmen.
* = se föregående inlägg för att hänga med
Ett litterärt mästerverk...
... törs jag utnämna följande fantasivärld till.
Ja, jag vet. Det är fantasy och du behöver inte bli så chockad. :-)
Nåja, skämtåsido. De som känner mig vet att jag inte är den största litteraturfrossaren som traskar runt på planeten, men jag har faktiskt en svag punkt när det gäller böcker. Jag har länge varit helt uppslukad i en alternativ och minst sagt fascinerande värld. En värld skapad av ett riktigt snille. John Ronald Reuel Tolkien i alla ära, men jag sticker ut hakan och utser Robert Jordan till fantasygenrens okrönte konung. Han har i sina böcker om den oskyldiga fårahedspojken, tilllika världsfrälsare/bödel, och dennes vänner lyckats måla upp och forma en alternativ verklighet. En verklighet som stundtals känns mer sann och inbjudande än den som du och jag delar i detta nu. Hans fantasi och skaparkraft tycks sakna slut och bokserien som är ytterst sammanhängande är nu uppe i totalt elva engelska böcker, där var och en rymmer 500-600 sidor av spänning, kraft, intriger, maktspel, humor, kärlek och magi. Böckernas sammanflätade handling kan stundtals skapa en otydlig gräns mellan böckerna och istället för elva olika verk ser jag i dagsläget på böckerna som ett enda stort alster.
Som kuriosa kan ju nämnas att han fortfarande skriver prologen till serien. Den första av tre(!!) böcker är hittills utgiven. Smaka på det. Tre böcker som prolog?!
Hm... Du behöver inte oroa dig att jag snart ska komma gåendes med guldgula ögon iklädd svarta huvförsedda rockar och en trollstav i ena näven. Jag är och kommer alltid(?) att förbli en jordnära, prylgalen naturvetare som ler accepterande åt religiösa samfund och deras "fantasier", men Ljus vad skönt det är att få kliva ur den här världen och att få bli enkel och magisk de korta stunderna innan John Blund kommer på besök. Om ni har tid och lust, ge då dessa böcker en chans. Jag gjorde det med en ytterst skeptisk inställning när första bladet vändes upp, men som snabbt förbyttes i något helt annat.
Oj! Har jag bloggat om litteratur? Oväntat!
Ja, jag vet. Det är fantasy och du behöver inte bli så chockad. :-)
Nåja, skämtåsido. De som känner mig vet att jag inte är den största litteraturfrossaren som traskar runt på planeten, men jag har faktiskt en svag punkt när det gäller böcker. Jag har länge varit helt uppslukad i en alternativ och minst sagt fascinerande värld. En värld skapad av ett riktigt snille. John Ronald Reuel Tolkien i alla ära, men jag sticker ut hakan och utser Robert Jordan till fantasygenrens okrönte konung. Han har i sina böcker om den oskyldiga fårahedspojken, tilllika världsfrälsare/bödel, och dennes vänner lyckats måla upp och forma en alternativ verklighet. En verklighet som stundtals känns mer sann och inbjudande än den som du och jag delar i detta nu. Hans fantasi och skaparkraft tycks sakna slut och bokserien som är ytterst sammanhängande är nu uppe i totalt elva engelska böcker, där var och en rymmer 500-600 sidor av spänning, kraft, intriger, maktspel, humor, kärlek och magi. Böckernas sammanflätade handling kan stundtals skapa en otydlig gräns mellan böckerna och istället för elva olika verk ser jag i dagsläget på böckerna som ett enda stort alster.
Som kuriosa kan ju nämnas att han fortfarande skriver prologen till serien. Den första av tre(!!) böcker är hittills utgiven. Smaka på det. Tre böcker som prolog?!
Hm... Du behöver inte oroa dig att jag snart ska komma gåendes med guldgula ögon iklädd svarta huvförsedda rockar och en trollstav i ena näven. Jag är och kommer alltid(?) att förbli en jordnära, prylgalen naturvetare som ler accepterande åt religiösa samfund och deras "fantasier", men Ljus vad skönt det är att få kliva ur den här världen och att få bli enkel och magisk de korta stunderna innan John Blund kommer på besök. Om ni har tid och lust, ge då dessa böcker en chans. Jag gjorde det med en ytterst skeptisk inställning när första bladet vändes upp, men som snabbt förbyttes i något helt annat.
Oj! Har jag bloggat om litteratur? Oväntat!
Vad en lärare gör...
... kan ibland vara lite halvsvårt och diffust att egentligen förklara. Många gånger under studietiden har tankarna snurrat kring detta ämnesområde, både privat men även i de aktuella studierna. Svaren har varit många och alltid lika insiktsfulla. Nåja, kanske inte alla gånger. Man har ju trots allt träffat en del människor som haft samma livskall och som kanske inte alltid haft alla grönsaker med i salladen. Ja, en del märkliga saker har man fått höra!?
Vi fostrar framtiden utifrån vad historien har att förtälja. Tyvärr förstår inte riktigt alla det och en del får för sig att vem som helst kan ställa sig i klassrum och agera lärare. Jag sticker ut hakan nu och säger att alla kan göra det. Agera alltså. Många kan iklä sig rollen som en lärare men få kan faktiskt vara en. Det är en stor skillnad där i och det märks. Det märks väl.
Vad gör då egentligen en lärare?
Om du är en av de stackare som fått för dig att lärare är något simpelt och att vi inte gör något, ta dig då en liten titt på följande länk och begrunda sanningen i hans ord. Visst är de hårda och kanske stundtals lite pretentiösa, men jag lovar dig att vartenda ord är sant. Nu är det upp till dig. Klicka här om du törs!
...vi gör en #@%&# skillnad!
Vi fostrar framtiden utifrån vad historien har att förtälja. Tyvärr förstår inte riktigt alla det och en del får för sig att vem som helst kan ställa sig i klassrum och agera lärare. Jag sticker ut hakan nu och säger att alla kan göra det. Agera alltså. Många kan iklä sig rollen som en lärare men få kan faktiskt vara en. Det är en stor skillnad där i och det märks. Det märks väl.
Vad gör då egentligen en lärare?
Om du är en av de stackare som fått för dig att lärare är något simpelt och att vi inte gör något, ta dig då en liten titt på följande länk och begrunda sanningen i hans ord. Visst är de hårda och kanske stundtals lite pretentiösa, men jag lovar dig att vartenda ord är sant. Nu är det upp till dig. Klicka här om du törs!
...vi gör en #@%&# skillnad!
Helger...
Vad vore livet utan dem?
Ja, för det första så hade ju veckorna varit två dagar kortare men förutom det så är de, för det mesta, helt underbara. Dessa små andningshål som får en att orka med vardagarnas slit och släp. En stunds enkel kontemplation på egen hand och utifrån alldeles egna premisser. Inga måsten, inga skyldigheter och inga krav. Så skönt helt enkelt. Man väljer precis när man vill träffa och umgås med människor. Så skönt helt enkelt. Ingen som rycker och sliter i en dagarna i ända eller som oavbrutet pockar på uppmärksamhet . Så skönt helt enkelt. Sovmorgon.... Så skönt helt enkelt.
Jag minns den tid då helgerna inte var mer, än just två dagar i veckan. Lördag och söndag var som vilka andra dagar som helst. Förutom att affärer och andra verksamheter hade begränsade öppettider under dessa märkliga "helger" skiljde de sig inte nämnvärt från övriga dagar. Vilken tid då? Jo, den glada och bekymmerslösa bubblans tid, Studenttiden. Hm... Jag tror dock inte ska ägna dagens bloggande till studentlivet. Det finns lite väl mycket att skriva om man ska gå in på det och idag vill jag ägna all uppmärksamhet till rubriken och lovprisa vardagshelgerna. För vad vore veckan utan helgen?
Ja, två dagar kortare möjligtvis...
Ja, för det första så hade ju veckorna varit två dagar kortare men förutom det så är de, för det mesta, helt underbara. Dessa små andningshål som får en att orka med vardagarnas slit och släp. En stunds enkel kontemplation på egen hand och utifrån alldeles egna premisser. Inga måsten, inga skyldigheter och inga krav. Så skönt helt enkelt. Man väljer precis när man vill träffa och umgås med människor. Så skönt helt enkelt. Ingen som rycker och sliter i en dagarna i ända eller som oavbrutet pockar på uppmärksamhet . Så skönt helt enkelt. Sovmorgon.... Så skönt helt enkelt.
Jag minns den tid då helgerna inte var mer, än just två dagar i veckan. Lördag och söndag var som vilka andra dagar som helst. Förutom att affärer och andra verksamheter hade begränsade öppettider under dessa märkliga "helger" skiljde de sig inte nämnvärt från övriga dagar. Vilken tid då? Jo, den glada och bekymmerslösa bubblans tid, Studenttiden. Hm... Jag tror dock inte ska ägna dagens bloggande till studentlivet. Det finns lite väl mycket att skriva om man ska gå in på det och idag vill jag ägna all uppmärksamhet till rubriken och lovprisa vardagshelgerna. För vad vore veckan utan helgen?
Ja, två dagar kortare möjligtvis...
Om jag fick...
... bli en superhjälte med tre superkrafter, vilka skulle dessa krafter då vara?
En osynlig och flygande Markus med förmågan att flytta och styra saker enbart med tanken. Ta det tillsammans med en tätt åtsittande helkroppsstrumpa i superspandex, så har ni bilden av mig som Superhjälte!
...snacka om att golfkarriären skulle ta fart. =)
- Förmågan att flyga utan hjälpmedel.
- Vilken känsla att bara lyfta händerna mot skyn och se molnen närma sig som i en dröm. Trots en ytterst obehaglig akrofobi, som vid vissa tillfällen får dödsångesten att rusa genom mitt blod likt en flod av eld och is, vore denna förmåga helt underbar. Tänk att jaga fåglar i deras rätta element, eller glida fram över öppna vidder en varm sommardag. - Förmågan att böja de elektromagnetiska vågorna/partiklarna, även kallat ljus, enligt min önskan.
- Vem skulle inte vilja kunna göra sig osynlig på beställning? Motiveringar känns fullständigt överflödiga. - Telekinesi
- Att med hjälp av ren tankekraft kunna flytta saker och ting i vår omgivning vore enligt mig, "fett me skoj". Ett vackert uttryck som jag tar mig friheten och lånar av en snillrik elev...
En osynlig och flygande Markus med förmågan att flytta och styra saker enbart med tanken. Ta det tillsammans med en tätt åtsittande helkroppsstrumpa i superspandex, så har ni bilden av mig som Superhjälte!
...snacka om att golfkarriären skulle ta fart. =)
Ett märkligt fenomen...
... som jag tidigare inte lagt märke till, uppenbarades för mig på jobbet idag. Eller det är väl egentligen inte en helt ny företeelse det här med fåfänga, då jag själv har en tendens till att lida av det. Hursomhelst så fick detta hjärnspöke ett helt nytt ansikte för mig idag. Ett mycket komiskt ansikte, ska tilläggas. Jag drog trots allt på smilbanden i samband med insikten. Vilket alltid är lika trevligt. (Både att komma till insikt, men även att få le lite i höstmörkret.)
Vad är det jag då babblar om? Jo, jag pratar om den stora Händelsen som inträffar på landets skolor varje år, gång efter annan. Den efterlängtade och samtidigt hatade, Skolfotograferingen.
Jag minns själv dessa dagar/tillfällen mest som ett skönt avbräck från den vanligtvis trista skolvardagen. Antingen så var inte utseendefixeringen lika stor på "min tid" som den är nu, eller så brydde jag mig helt enkelt inte. Den frågan får förbli obesvarad, så länge. Tillsvidare vill jag lyfta fram en kommentar som en av skolans assistenter skrattande uttryckte för mig idag. Det ska tydligen inte finnas en dag på året som tjejerna bär lika mycket parfym som dessa fotograferingsdagar, enligt honom. Parfym? Jag tyckte det lät som något han missförstått eller bara drömt ihop. Han kanske själv sprejjade sig lite extra en dag som denna, eller hade kanske klassen han gick i haft idrott samma dag? Ja, ni förstår vad jag är ute efter... Döm av min förvåning när jag gåendes, vallande min lilla mentorsgrupp, mot fotograferingen möter en färdigfotad klass och bokstavligen kliver in i ett moln av dofter. Jag tyckte mig nästan kunna skönja ångorna från parfymeriets kapitalvinst i dimman och tänk då också på den rådande förkylning jag dras med! Parfymera sig för ett fotografi? Spännande vad vi människor gör.
Ska ju nämnas att denna Händelse överträffas av den dag då skolkatalogen väl kommer. Tänk om eleverna kunde spendera lika mycket tid under ett år i skolböckerna som de gör i katalogen under de tre första dagarna efter dess ankomst? Sveriges framtid skulle glänsa i kunskapens ljus.
Vad är det jag då babblar om? Jo, jag pratar om den stora Händelsen som inträffar på landets skolor varje år, gång efter annan. Den efterlängtade och samtidigt hatade, Skolfotograferingen.
Jag minns själv dessa dagar/tillfällen mest som ett skönt avbräck från den vanligtvis trista skolvardagen. Antingen så var inte utseendefixeringen lika stor på "min tid" som den är nu, eller så brydde jag mig helt enkelt inte. Den frågan får förbli obesvarad, så länge. Tillsvidare vill jag lyfta fram en kommentar som en av skolans assistenter skrattande uttryckte för mig idag. Det ska tydligen inte finnas en dag på året som tjejerna bär lika mycket parfym som dessa fotograferingsdagar, enligt honom. Parfym? Jag tyckte det lät som något han missförstått eller bara drömt ihop. Han kanske själv sprejjade sig lite extra en dag som denna, eller hade kanske klassen han gick i haft idrott samma dag? Ja, ni förstår vad jag är ute efter... Döm av min förvåning när jag gåendes, vallande min lilla mentorsgrupp, mot fotograferingen möter en färdigfotad klass och bokstavligen kliver in i ett moln av dofter. Jag tyckte mig nästan kunna skönja ångorna från parfymeriets kapitalvinst i dimman och tänk då också på den rådande förkylning jag dras med! Parfymera sig för ett fotografi? Spännande vad vi människor gör.
Ska ju nämnas att denna Händelse överträffas av den dag då skolkatalogen väl kommer. Tänk om eleverna kunde spendera lika mycket tid under ett år i skolböckerna som de gör i katalogen under de tre första dagarna efter dess ankomst? Sveriges framtid skulle glänsa i kunskapens ljus.
Typiskt...
... att det alltid ska bli såhär! Skolan börjar med allt vad det innebär; arbete, planeringar, rättningar, diskussioner, meningsskiljaktigheter, nya ansikten, nya människor, trötta ögon på morgonen, trötta ögon på kvällen och slutligen, sist men också minst, alla dessa förbaskade bakterier som samlats in under sommarens varma dagar och kalla nätter. Jag har lyckats stå emot under tre veckors tid men till sist besegrades även jag och som den obotliga och inbitna tävlingsmänniska som jag är, så känns detta som ett nederlag. Mikrober vs Markus: 1-0
Näsan rinner, ögonen kliar och rösten skrövlar... Visst är det härligt?! Tur att man inte använder sin röst och kropp i arbetet så mycket. Men vänta nu, vad var det jag arbetade som. Jo, just det. Lärare.... i idrott ! Sarkasmen dryper...
Det är också så vansinnigt typiskt att förkylningarna alltid kommer krypandes när man äntligen lyckats pallra sitt lata arsle till gymmet igen. Alltid! Man säger att träningen bygger upp immunförsvaret? Pyttsan!
Fast när jag tänker efter så vet jag ju faktiskt att det är sant. Träningen river ju faktiskt upp en massa slaggprodukter i kroppens alla hörn och orsakar dessutom en helt annan genomströmning i kroppen. Lymfan "töms" och en hel del skit läcker säkerligen ut och ställer till det. Nåja, lika bra att bli av med all skräp.
Vad var det han sa, Tony Rickardsson a.k.a. Robert Gustafsson? "Ja, e inte bitter!"
*Tvärtkastvarning*
Tiger Woods får passa sig. Slog ett gäng bollar på rangen idag och jädrar i min lilla låda som jag slog. 5 av 10 gick dit de skulle och lite till. Hm... Är väl kanske inte så otroligt imponerande facit om man tänker efter, men hoppet är väl det sista som överger människan och senast jag tittade efter, så var jag människa.
Näsan rinner, ögonen kliar och rösten skrövlar... Visst är det härligt?! Tur att man inte använder sin röst och kropp i arbetet så mycket. Men vänta nu, vad var det jag arbetade som. Jo, just det. Lärare.... i idrott ! Sarkasmen dryper...
Det är också så vansinnigt typiskt att förkylningarna alltid kommer krypandes när man äntligen lyckats pallra sitt lata arsle till gymmet igen. Alltid! Man säger att träningen bygger upp immunförsvaret? Pyttsan!
Fast när jag tänker efter så vet jag ju faktiskt att det är sant. Träningen river ju faktiskt upp en massa slaggprodukter i kroppens alla hörn och orsakar dessutom en helt annan genomströmning i kroppen. Lymfan "töms" och en hel del skit läcker säkerligen ut och ställer till det. Nåja, lika bra att bli av med all skräp.
Vad var det han sa, Tony Rickardsson a.k.a. Robert Gustafsson? "Ja, e inte bitter!"
*Tvärtkastvarning*
Tiger Woods får passa sig. Slog ett gäng bollar på rangen idag och jädrar i min lilla låda som jag slog. 5 av 10 gick dit de skulle och lite till. Hm... Är väl kanske inte så otroligt imponerande facit om man tänker efter, men hoppet är väl det sista som överger människan och senast jag tittade efter, så var jag människa.
Idol 2007 har tagit sin början...
... och en del av de människor som letar sig hela vägen fram till den ökända juryn får håret att resa sig i nacken på mig. Vi snackar alltså inte ljuvlig musikupplevelsegåshud utan snarare hemska mardrömskalla kårar. Jag förvånas varje år över hur många människor som det faktiskt finns därute i detta avlånga land som fullständigt saknar all tillstymmelse till sjävinsikt. Har de aldrig hört sig själva förut? Hjälp, säger jag! I vissa fall börjar man fundera om hissen verkligen går hela vägen upp, om alla äpplen är med i korgen, eller om hästarna har flytt stallet p.g.a (eller tack vare, välj själv) stanken från allt skitsnack som får plats däruppe. Helt makalöst! ... och tänk alla tondöva "Ja-sägare" som de omger sig med. Hilfe!
Första säsongen var det ju lite skoj att se alla dessa pinsamma inslag, men nu efter några år i etern börjar det mest kännas uttjatat och passé. Nu vill jag se talanger och personer med starka röster som har lite "star quality!
För övrigt så kan Kishti (eller hur hon nu vill stava det) och Peter gärna leta upp Gustav Wasas bebisfilt och gemesamt krypa in under den och göra världen en liten tjänst. Tack och lov är fortfarande Daniel hyffsat kvar på jorden...
Nåja, jag ska inte enbart klaga på programmet. Jag tittar ju trots allt på det och ibland kliver det ju faktiskt fram personer med det där lilla extra, personer som ser rätt alldagliga ut men som ändå lyser upp rummet* med sin röst och sin närvaro. Ett lysande exempel på detta är den makalösa mobilförsäljaren/operatenoren Paul Potts i den brittiska motsvarigheten till det svenska programmet Talang. Om ni vill se det, klicka här och rys!
...träningsvärken börjar ge vika, men efter ett nytt pass idag bland trängseln inne på Friskis och nya muskler förväntas samma härliga procedur imorgon igen. Vad vore livet utan lite självplågeri? =) ...fortsättning följer...
* = eller tv-rutan
Första säsongen var det ju lite skoj att se alla dessa pinsamma inslag, men nu efter några år i etern börjar det mest kännas uttjatat och passé. Nu vill jag se talanger och personer med starka röster som har lite "star quality!
För övrigt så kan Kishti (eller hur hon nu vill stava det) och Peter gärna leta upp Gustav Wasas bebisfilt och gemesamt krypa in under den och göra världen en liten tjänst. Tack och lov är fortfarande Daniel hyffsat kvar på jorden...
Nåja, jag ska inte enbart klaga på programmet. Jag tittar ju trots allt på det och ibland kliver det ju faktiskt fram personer med det där lilla extra, personer som ser rätt alldagliga ut men som ändå lyser upp rummet* med sin röst och sin närvaro. Ett lysande exempel på detta är den makalösa mobilförsäljaren/operatenoren Paul Potts i den brittiska motsvarigheten till det svenska programmet Talang. Om ni vill se det, klicka här och rys!
...träningsvärken börjar ge vika, men efter ett nytt pass idag bland trängseln inne på Friskis och nya muskler förväntas samma härliga procedur imorgon igen. Vad vore livet utan lite självplågeri? =) ...fortsättning följer...
* = eller tv-rutan
Dagen efter...
... det första träningspasset på vad som känns som evigheter sedan har alltid en intressant krydda i vardagens alla små sysslor.
Att det kan vara så svårt att, sittandes på sängkanten, dra på sig ett par strumpor eller att applicera dagens deodorant utan att förvränga ansiktet i ett grotesk och smärtsam min känns fullkomligt främmande. Morgonen går och allt man tar sig för sker i ytterst långsam och försiktig mak och tanken att smärtan kanske bara var övergående infinner sig. När man sedan, klar och redo för dagens prövningar, hugger tag i ryggsäcken fylld med den kommande dagens alla lektionsplaneringar inser man till sitt förtret att den där stickande och kittlande smärtan i musklerna inte berodde på en dålig sovställning. Ryggsäcken landar tungt över de ömmande fibrillerna och man skrattar inombords och smäller av ett stort belåtet leende...
Skratt och leende? Ytterligare ett tecken på vansinne? Förmodligen... men den hederliga träningsvärken är trots allt det som eftersträvas. No pain, no gain...
Gain? Ja, jag måste ju faktiskt erkänna att det finns ett visst investeringstänkande* i min träning. Både gällande friskvårdstanken, men även det mindre trevliga hjärnspöket; fåfängan. Jag motiverar och försvarar mig med att en vältränad och sund kropp ger en stark själ med stor motståndskraft, både gällande yttre påfrestningar av virulent och baktieriell art samt den inre där egna prestationskrav kan orsaka haveri i maskineriet. Träningen är en stor grundpelare i mitt liv. Ingen tvekan där!
Hm... Denna gång förvarnar jag om det tvära kastet. Här kommer det...
Dark Passion Play snurrar i spelaren, eller egentligen hoppar och springer en massa ettor och nollor i luften till min senaste leksak** . Men det viktiga är hursomhelst att det spelas musik bakom mig. Nightwish nya platta med den nya sångerskan känns helt rätt för mig. Nytt fräscht blod med nytt sound kan vara av godo och är i detta fall det. Kanske inte samma tryck i rösten, som en vän till mig uttryckte sig, men med en ny personlighet tycker jag att hon fyller Tarjas stövlar på ett bra sätt. Att hon är svenska är ju dessutom inte fy skam.
* = Gurun L-M Engströms definition
** =
Att det kan vara så svårt att, sittandes på sängkanten, dra på sig ett par strumpor eller att applicera dagens deodorant utan att förvränga ansiktet i ett grotesk och smärtsam min känns fullkomligt främmande. Morgonen går och allt man tar sig för sker i ytterst långsam och försiktig mak och tanken att smärtan kanske bara var övergående infinner sig. När man sedan, klar och redo för dagens prövningar, hugger tag i ryggsäcken fylld med den kommande dagens alla lektionsplaneringar inser man till sitt förtret att den där stickande och kittlande smärtan i musklerna inte berodde på en dålig sovställning. Ryggsäcken landar tungt över de ömmande fibrillerna och man skrattar inombords och smäller av ett stort belåtet leende...
Skratt och leende? Ytterligare ett tecken på vansinne? Förmodligen... men den hederliga träningsvärken är trots allt det som eftersträvas. No pain, no gain...
Gain? Ja, jag måste ju faktiskt erkänna att det finns ett visst investeringstänkande* i min träning. Både gällande friskvårdstanken, men även det mindre trevliga hjärnspöket; fåfängan. Jag motiverar och försvarar mig med att en vältränad och sund kropp ger en stark själ med stor motståndskraft, både gällande yttre påfrestningar av virulent och baktieriell art samt den inre där egna prestationskrav kan orsaka haveri i maskineriet. Träningen är en stor grundpelare i mitt liv. Ingen tvekan där!
Hm... Denna gång förvarnar jag om det tvära kastet. Här kommer det...
Dark Passion Play snurrar i spelaren, eller egentligen hoppar och springer en massa ettor och nollor i luften till min senaste leksak** . Men det viktiga är hursomhelst att det spelas musik bakom mig. Nightwish nya platta med den nya sångerskan känns helt rätt för mig. Nytt fräscht blod med nytt sound kan vara av godo och är i detta fall det. Kanske inte samma tryck i rösten, som en vän till mig uttryckte sig, men med en ny personlighet tycker jag att hon fyller Tarjas stövlar på ett bra sätt. Att hon är svenska är ju dessutom inte fy skam.
* = Gurun L-M Engströms definition
** =
Att göra valet...
...att arbeta som lärare framstår nog ibland som ett tecken på tillfällig (eller kronisk) brist på bättre vetande. För vem vill egentligen, dagarna i ända, stå framför en samling människor som absolut inte vill lyssna på det man säger? Vem vill arbeta under arbetsledare som överröser en med nya arbetsuppgifter som man överhuvudtaget inte visste existerade? Vem vill behöva "tvinga" folk att sitta stilla när den mänskliga kroppen är till för aktivitet? Vem vill berätta för vuxna människor och tillika stolta föräldrar att deras lilla telning missköter sig och är allmänt elak mot jämnåriga människor? Vem vill se in en ung människas ögon och se hela dennes värld rasa samman p.g.a. den läxa man just delat ut? Vem vill sitta en söndagskväll i ett virrvarr med papper över hela vardagsrumsbordet där samtidigt kvällsmaten utspisas, bara för att göra sig redo inför måndagens kommande lektioner?
Man måste ju vara lite smått vansinnig!
... men jag älskar det!
Visst, jag har halvångest en stor del av dagarna då klockan ringer på morgonen men denna Ågren försvinner så sakteliga när man väl fått träffa alla dessa spännande och unika individer som elevskaran utgör. Märklig känsla det där förresten... Att stå framför en grupp och känna hur nervositeten bara rinner av en efter att man äntrat scenen. Tack och lov så fungerar tydligen min hjärna så. Hade varit lite halvjobbigt att gå runt nervös under enochenhalvtimme bland ungdomar som gärna tar tillfället i akt och tar över ledarrollen i klassrummet.
Tvära kast som sagt, men tankarna kring mitt yrke kommer onekligen att genomsyra lite av bloggeriet från min sida.
Att få vara ett stöd för människor som stundom har det svårt måste jag erkänna ses som ett privilegium, hur makabert det än må låta. Att människor vänder sig till just mig, en person som fortfarande ser sig själv som den vattenpölplaskande och jultomterädda lilla parveln med ljusblonda lockar, väcker en mängd olika känslor inom mig. Jag vill inte framstå som någon egotrippad idiot till lärare som älskar att vältra mig i andras misär och plågor, för det är jag verkligen inte. Jag vill bara ödmjukt framföra min personliga åsikt att jag tycker om att känna mig behövd. Detta borde fler erkänna för sig själv tycker jag. Känn dig behövd samtidigt som du erkänner för andra att du också behöver dem!
Jag hoppas att mina elever ser mig som någon de törs öppna sig för, ty sig till och kanske någon gång få ett litet gott råd på deras väg i livet... (filosofen har talat) =)
Man måste ju vara lite smått vansinnig!
... men jag älskar det!
Visst, jag har halvångest en stor del av dagarna då klockan ringer på morgonen men denna Ågren försvinner så sakteliga när man väl fått träffa alla dessa spännande och unika individer som elevskaran utgör. Märklig känsla det där förresten... Att stå framför en grupp och känna hur nervositeten bara rinner av en efter att man äntrat scenen. Tack och lov så fungerar tydligen min hjärna så. Hade varit lite halvjobbigt att gå runt nervös under enochenhalvtimme bland ungdomar som gärna tar tillfället i akt och tar över ledarrollen i klassrummet.
Tvära kast som sagt, men tankarna kring mitt yrke kommer onekligen att genomsyra lite av bloggeriet från min sida.
Att få vara ett stöd för människor som stundom har det svårt måste jag erkänna ses som ett privilegium, hur makabert det än må låta. Att människor vänder sig till just mig, en person som fortfarande ser sig själv som den vattenpölplaskande och jultomterädda lilla parveln med ljusblonda lockar, väcker en mängd olika känslor inom mig. Jag vill inte framstå som någon egotrippad idiot till lärare som älskar att vältra mig i andras misär och plågor, för det är jag verkligen inte. Jag vill bara ödmjukt framföra min personliga åsikt att jag tycker om att känna mig behövd. Detta borde fler erkänna för sig själv tycker jag. Känn dig behövd samtidigt som du erkänner för andra att du också behöver dem!
Jag hoppas att mina elever ser mig som någon de törs öppna sig för, ty sig till och kanske någon gång få ett litet gott råd på deras väg i livet... (filosofen har talat) =)
