Blir man...
...blind för sin egen doft eller väljer man att ignorera den?
Tanken slog mig under gårdagens gympass då jag i vanlig ordning äntrade uppvärmningsrummet och möttes av en doft, eller snarare en stank, som fick näshåren att krulla sig i näsan. På ett av löpbanden studsar en kille iförd funktionslinne och ett par minimala shorts. Självklart var det finfina märken på kläderna och han var säkerligen helnöjd med sin outfit. Men som alla träningskunniga vet, så har funktionskläder en tendens att börja lukta efter ett svettigt pass. Ja, har man dessutom inte tvättat kläderna på ett tag så förstår ni nog doften. Mina 500m i roddmaskinen har nog aldrig gått så fort och min andningen torde ha varit en märklig sak att beskåda. Att undvika andning med näsan och samtidigt brottas med tanken på att dra in de illaluktande partiklarna i min mun, renderade sannolikt i en ytterst absurd scen. Stunder som denna önskar man nästan att man kunde andas med öronen.
Undrar om han kände doften själv? Det måste han ha gjort. Han såg inte blind ut.
Tanken slog mig under gårdagens gympass då jag i vanlig ordning äntrade uppvärmningsrummet och möttes av en doft, eller snarare en stank, som fick näshåren att krulla sig i näsan. På ett av löpbanden studsar en kille iförd funktionslinne och ett par minimala shorts. Självklart var det finfina märken på kläderna och han var säkerligen helnöjd med sin outfit. Men som alla träningskunniga vet, så har funktionskläder en tendens att börja lukta efter ett svettigt pass. Ja, har man dessutom inte tvättat kläderna på ett tag så förstår ni nog doften. Mina 500m i roddmaskinen har nog aldrig gått så fort och min andningen torde ha varit en märklig sak att beskåda. Att undvika andning med näsan och samtidigt brottas med tanken på att dra in de illaluktande partiklarna i min mun, renderade sannolikt i en ytterst absurd scen. Stunder som denna önskar man nästan att man kunde andas med öronen.
Undrar om han kände doften själv? Det måste han ha gjort. Han såg inte blind ut.
Lätt generad...
... måste jag erkänna att mitt ego fått sig en liten törn och smärtan i sidan hos egot, vibrerar i samklang med den härliga och kroppsligt begränsande träningsvärken som bosatt sig i den fysiska varelsen Markus. Ja, smärtan i muskulaturen dagen efter ett träningspass är fortfarande förknippat med en viss masochistisk njutning. Kanske inte riktigt masochistisk, men nog så nära. Om den ärade läsaren skulle se undertecknad framför datorn, skulle hon (eller han) genast se var de trasiga fibrillerna var lokaliserade. Tänk; en solros som konstant övervattnats i en veckas tid, ståendes i en garderob i en sommarstuga på vintern. Ungefär så, är min hållning i detta nu. Jag förmår således inte att hålla ryggen vare sig sträckt, rak eller stolt.
Nåja. Du undrar kanske varför mitt ego smärtar? Är det så att du inte gör det, kan du ju alltid sluta läsa nu. Men för ni underbart intresserade människor så tänker jag nu upplysa er om vad som skapat denna sagolika träningsvärk. Jag har för första gången i mitt liv genomfört ett... håll i er nu... Yogapass. Ja, precis. Ett sånt där pass där man ömsom ligger och ömsom står i olika ställningar på ett liggunderlag samtidigt som man andas lugnt. Eller som jag uttryckte det för mina elever; "... man ligger och sprattlar på en dyna".
Efter 20minuter "sprattlandes" på liggunderlaget förvånas jag när jag helt plötsligt behöver torka bort en glänsande svettdroppe som hänger från min nästipp och skakar i takt med mina darrande muskler. Den analyserande fysiologen i mig börjar genast inventera det rådande hälsotillståndet och inser att kroppen är varm trots kombinationen av den kyliga idrottshallen och min tunna klädsel. Insikten att hjärtat slår tunga slag och dess slagvolym för längesedan nått max får mig att dra generat på smilbanden samtidigt som jag dråsar i golvet med rejäl duns. Detta eftersom jag, för en bråkdels sekund, tappat fokus och därmed förlorat den lilla balans jag lyckats frambringa under tiden som jag vrider och vänder mig från det ena ytterläget till det andra. Att eleverna bakom mig får sig ett redigt gapskratt bjuder jag på.
Min slutsats: Yoga är en ypperlig träningsform och jag ska härmed sluta döma fysiska aktiviteter innan jag själv testat dem enligt konstens alla regler.
All respekt till professionella yoga-instruktörer!
Nåja. Du undrar kanske varför mitt ego smärtar? Är det så att du inte gör det, kan du ju alltid sluta läsa nu. Men för ni underbart intresserade människor så tänker jag nu upplysa er om vad som skapat denna sagolika träningsvärk. Jag har för första gången i mitt liv genomfört ett... håll i er nu... Yogapass. Ja, precis. Ett sånt där pass där man ömsom ligger och ömsom står i olika ställningar på ett liggunderlag samtidigt som man andas lugnt. Eller som jag uttryckte det för mina elever; "... man ligger och sprattlar på en dyna".
Efter 20minuter "sprattlandes" på liggunderlaget förvånas jag när jag helt plötsligt behöver torka bort en glänsande svettdroppe som hänger från min nästipp och skakar i takt med mina darrande muskler. Den analyserande fysiologen i mig börjar genast inventera det rådande hälsotillståndet och inser att kroppen är varm trots kombinationen av den kyliga idrottshallen och min tunna klädsel. Insikten att hjärtat slår tunga slag och dess slagvolym för längesedan nått max får mig att dra generat på smilbanden samtidigt som jag dråsar i golvet med rejäl duns. Detta eftersom jag, för en bråkdels sekund, tappat fokus och därmed förlorat den lilla balans jag lyckats frambringa under tiden som jag vrider och vänder mig från det ena ytterläget till det andra. Att eleverna bakom mig får sig ett redigt gapskratt bjuder jag på.
Min slutsats: Yoga är en ypperlig träningsform och jag ska härmed sluta döma fysiska aktiviteter innan jag själv testat dem enligt konstens alla regler.
All respekt till professionella yoga-instruktörer!
Det smärtar...
... och jag njuter.
Ibland börjar man fundera om det verkligen står riktigt rätt till däruppe, bland de gråa och vita vindlingarna. Hur kan en person som är vid sina sinnens fulla bruk påstå att han njuter av smärta? Vad får honom att visa detta vansinne?
För det första, så är jag vid mina sinnens fulla bruk. Oavsett vad du tror! =)
... och för det andra så är träningsvärken den skönaste smärta en träningsintresserad person kan känna. Åtminstone för undertecknad. Smärtan som bosatt sig i mig denna gång är belägen söderut och akterut på kroppen. Har faktiskt lite halvsvårt att sitta på stolar utan stoppning eller dyligt i detta nu och jag förmodar att jag antagligen ser lite smått komisk ut när jag sitter och vrider mig här framför datorn. IKEAs Vitaminpall är inte peciellt bekväm för en person som grillat Gluteus Maximus och dess närmsta vänner under två fäktningspass. Som idrottslärare (observera idrott!) har man privilegiet att faktiskt kunna medverka på lektionerna och få sig lite betald träning. Att man dessutom får chansen att testa lite annorlunda aktiviteter bidrar till ytterligare rörelseglädje.
... på väg mot julformen via smärtan.
Ibland börjar man fundera om det verkligen står riktigt rätt till däruppe, bland de gråa och vita vindlingarna. Hur kan en person som är vid sina sinnens fulla bruk påstå att han njuter av smärta? Vad får honom att visa detta vansinne?
För det första, så är jag vid mina sinnens fulla bruk. Oavsett vad du tror! =)
... och för det andra så är träningsvärken den skönaste smärta en träningsintresserad person kan känna. Åtminstone för undertecknad. Smärtan som bosatt sig i mig denna gång är belägen söderut och akterut på kroppen. Har faktiskt lite halvsvårt att sitta på stolar utan stoppning eller dyligt i detta nu och jag förmodar att jag antagligen ser lite smått komisk ut när jag sitter och vrider mig här framför datorn. IKEAs Vitaminpall är inte peciellt bekväm för en person som grillat Gluteus Maximus och dess närmsta vänner under två fäktningspass. Som idrottslärare (observera idrott!) har man privilegiet att faktiskt kunna medverka på lektionerna och få sig lite betald träning. Att man dessutom får chansen att testa lite annorlunda aktiviteter bidrar till ytterligare rörelseglädje.
... på väg mot julformen via smärtan.
Det killar...
... i en muskel, hade en nära vän uttryckt det. Ja, kittlar är verkligen ordet och allt efter ett, egentligen, ganska så lojt träningspass men där jag tydligen lyckades plåga någon väl dold motorisk enhet som legat och slumrat under alla pass man avverkat. Jag passar på att låta armarna vila lite då och då här framför tangenterna. Märkligt att en liten teknikförändring i en övning man vanligtvis har stenkoll på kan göra så mycket och att variation är så viktigt. Ja, alltså det här med variation är ju en grundläggande kunskap inom träningslära, men att det kunde vara så otroligt påtagligt hade jag väl inte kunnat ana.
Ja, apropå träning så är det glädjande att ge beskedet att jag äntligen tagit tag i den aktiviteten igen. Samma som med det här lilla klotterplanket. Det gäller helt enkelt att komma igång för när man väl fått upp farten och ångan så går det generellt mycket lättare att fortsätta. Starten kan vara lite seg och om man är som jag, så finns ju också risken att man glider över i sidospår vilket jag också gjorde denna gång. Hm... sidospår är något jag återkommer till strax, men åter till fokuset; Träningen. Ett tips för de som vill få in lite rutin och motivation till sin träning är att gå med i den här communityn. Mycket enkel att handha och sköta. Kräver minimal ansträngning och datavana, men är ändå tydlig och ganska så avancerad för den som verkligen vill fördjupa sig i den. Ge den en chans... Är det inget för dig, så är det bara att dumpa den.
Sidospår är något som mina elever har lärt sig att jag lätt halkar in på. Av någon anledning så är det alltid dessa sidospår som faktiskt intresserar dem. Om de kunde vara lika fängslade av det vanliga lektionsinnehållet skulle det inte vara några svårigheter att få samtliga telningar att klara Godkänt. Kanske här som pedagogen i mig ska vakna och tänka om gällande min "vanliga" undervisning? =)
Ja, apropå träning så är det glädjande att ge beskedet att jag äntligen tagit tag i den aktiviteten igen. Samma som med det här lilla klotterplanket. Det gäller helt enkelt att komma igång för när man väl fått upp farten och ångan så går det generellt mycket lättare att fortsätta. Starten kan vara lite seg och om man är som jag, så finns ju också risken att man glider över i sidospår vilket jag också gjorde denna gång. Hm... sidospår är något jag återkommer till strax, men åter till fokuset; Träningen. Ett tips för de som vill få in lite rutin och motivation till sin träning är att gå med i den här communityn. Mycket enkel att handha och sköta. Kräver minimal ansträngning och datavana, men är ändå tydlig och ganska så avancerad för den som verkligen vill fördjupa sig i den. Ge den en chans... Är det inget för dig, så är det bara att dumpa den.
Sidospår är något som mina elever har lärt sig att jag lätt halkar in på. Av någon anledning så är det alltid dessa sidospår som faktiskt intresserar dem. Om de kunde vara lika fängslade av det vanliga lektionsinnehållet skulle det inte vara några svårigheter att få samtliga telningar att klara Godkänt. Kanske här som pedagogen i mig ska vakna och tänka om gällande min "vanliga" undervisning? =)
