Vad händer med den svenska skolan...
... om man får fråga?
Var som sagt på en kurs nu i veckan och fick där tillfället att få träffa en hel del kollegor från andra skolor runt om i vårt avlånga land. Vad kursen handlade om? Ja, om sanningen ska fram så är kursens innehåll inte riktigt relevant för det här inlägget utan färden ned till Västerås skapade bara förutsättningarna för denna vardagsbetraktelse. Jag tar kursen nån annan gång, då den trots allt är en följetong.
Betraktelsen var det ja...
I ett djupsinnigt samtal med några långväga kollegor, tillika gamla kurskamrater, slogs jag plötsligt av en smått tragisk tanke och sinnesomvälvande insikt. Där stod vi, fem professionella yrkesutövare som spenderat mången stund i skolbänken, och diskuterade vems skola som var sämst. Ja, ni läste rätt. Sämst. Samtalet fick nästan en så absurd vinkel att det kändes som att vi stod och skröt om hur otroligt illa våra respektive skolor sköttes. Alltså, jag menar... Hallåå?(*) Ska det verkligen vara på det sättet? Ska vi inte vara stolta och slå oss på bröstet för hur otroligt duktiga vi är, vilka högpresterande, mogna och framgångsrika elever vi fostrar? Eller har jantelagen slagit så hårt och genomsyrat lärarnas själar att det enda vi kan göra är att förklara hur dåliga vi är? Eller är vi bara allmänt trötta på hur usla skolledningar det finns? Vad tror den ärade läsaren?
Ja, själv tror jag på det sista. Alltför många okunniga skolledare sitter med ett alldeles för stort ansvar och med en stolthet som sätter käppar i hjulen för att de ska ha sinnesnärvaron att faktiskt erkänna att de tagit på sig för mycket av just denna ädla tingest, ansvar.
Hm... med en lagom portion självdistans så ska det tilläggas att det förmodligen inte finns en värre yrkesgrupp att vara chef för. Lärare är väl trots allt berömda för att ha åsikter om allt, och då menar jag verkligen precis allt. En del av kåren är värre än andra, men nog tusan är det många som känner igen detta påstående? Lärare vet bäst.... och hör sen!
Tjipp och hej..
(*) = arbetsmiljöskada
Var som sagt på en kurs nu i veckan och fick där tillfället att få träffa en hel del kollegor från andra skolor runt om i vårt avlånga land. Vad kursen handlade om? Ja, om sanningen ska fram så är kursens innehåll inte riktigt relevant för det här inlägget utan färden ned till Västerås skapade bara förutsättningarna för denna vardagsbetraktelse. Jag tar kursen nån annan gång, då den trots allt är en följetong.
Betraktelsen var det ja...
I ett djupsinnigt samtal med några långväga kollegor, tillika gamla kurskamrater, slogs jag plötsligt av en smått tragisk tanke och sinnesomvälvande insikt. Där stod vi, fem professionella yrkesutövare som spenderat mången stund i skolbänken, och diskuterade vems skola som var sämst. Ja, ni läste rätt. Sämst. Samtalet fick nästan en så absurd vinkel att det kändes som att vi stod och skröt om hur otroligt illa våra respektive skolor sköttes. Alltså, jag menar... Hallåå?(*) Ska det verkligen vara på det sättet? Ska vi inte vara stolta och slå oss på bröstet för hur otroligt duktiga vi är, vilka högpresterande, mogna och framgångsrika elever vi fostrar? Eller har jantelagen slagit så hårt och genomsyrat lärarnas själar att det enda vi kan göra är att förklara hur dåliga vi är? Eller är vi bara allmänt trötta på hur usla skolledningar det finns? Vad tror den ärade läsaren?
Ja, själv tror jag på det sista. Alltför många okunniga skolledare sitter med ett alldeles för stort ansvar och med en stolthet som sätter käppar i hjulen för att de ska ha sinnesnärvaron att faktiskt erkänna att de tagit på sig för mycket av just denna ädla tingest, ansvar.
Hm... med en lagom portion självdistans så ska det tilläggas att det förmodligen inte finns en värre yrkesgrupp att vara chef för. Lärare är väl trots allt berömda för att ha åsikter om allt, och då menar jag verkligen precis allt. En del av kåren är värre än andra, men nog tusan är det många som känner igen detta påstående? Lärare vet bäst.... och hör sen!
Tjipp och hej..
(*) = arbetsmiljöskada
Kommentarer
Trackback
