Lätt generad...
... måste jag erkänna att mitt ego fått sig en liten törn och smärtan i sidan hos egot, vibrerar i samklang med den härliga och kroppsligt begränsande träningsvärken som bosatt sig i den fysiska varelsen Markus. Ja, smärtan i muskulaturen dagen efter ett träningspass är fortfarande förknippat med en viss masochistisk njutning. Kanske inte riktigt masochistisk, men nog så nära. Om den ärade läsaren skulle se undertecknad framför datorn, skulle hon (eller han) genast se var de trasiga fibrillerna var lokaliserade. Tänk; en solros som konstant övervattnats i en veckas tid, ståendes i en garderob i en sommarstuga på vintern. Ungefär så, är min hållning i detta nu. Jag förmår således inte att hålla ryggen vare sig sträckt, rak eller stolt.
Nåja. Du undrar kanske varför mitt ego smärtar? Är det så att du inte gör det, kan du ju alltid sluta läsa nu. Men för ni underbart intresserade människor så tänker jag nu upplysa er om vad som skapat denna sagolika träningsvärk. Jag har för första gången i mitt liv genomfört ett... håll i er nu... Yogapass. Ja, precis. Ett sånt där pass där man ömsom ligger och ömsom står i olika ställningar på ett liggunderlag samtidigt som man andas lugnt. Eller som jag uttryckte det för mina elever; "... man ligger och sprattlar på en dyna".
Efter 20minuter "sprattlandes" på liggunderlaget förvånas jag när jag helt plötsligt behöver torka bort en glänsande svettdroppe som hänger från min nästipp och skakar i takt med mina darrande muskler. Den analyserande fysiologen i mig börjar genast inventera det rådande hälsotillståndet och inser att kroppen är varm trots kombinationen av den kyliga idrottshallen och min tunna klädsel. Insikten att hjärtat slår tunga slag och dess slagvolym för längesedan nått max får mig att dra generat på smilbanden samtidigt som jag dråsar i golvet med rejäl duns. Detta eftersom jag, för en bråkdels sekund, tappat fokus och därmed förlorat den lilla balans jag lyckats frambringa under tiden som jag vrider och vänder mig från det ena ytterläget till det andra. Att eleverna bakom mig får sig ett redigt gapskratt bjuder jag på.
Min slutsats: Yoga är en ypperlig träningsform och jag ska härmed sluta döma fysiska aktiviteter innan jag själv testat dem enligt konstens alla regler.
All respekt till professionella yoga-instruktörer!
Nåja. Du undrar kanske varför mitt ego smärtar? Är det så att du inte gör det, kan du ju alltid sluta läsa nu. Men för ni underbart intresserade människor så tänker jag nu upplysa er om vad som skapat denna sagolika träningsvärk. Jag har för första gången i mitt liv genomfört ett... håll i er nu... Yogapass. Ja, precis. Ett sånt där pass där man ömsom ligger och ömsom står i olika ställningar på ett liggunderlag samtidigt som man andas lugnt. Eller som jag uttryckte det för mina elever; "... man ligger och sprattlar på en dyna".
Efter 20minuter "sprattlandes" på liggunderlaget förvånas jag när jag helt plötsligt behöver torka bort en glänsande svettdroppe som hänger från min nästipp och skakar i takt med mina darrande muskler. Den analyserande fysiologen i mig börjar genast inventera det rådande hälsotillståndet och inser att kroppen är varm trots kombinationen av den kyliga idrottshallen och min tunna klädsel. Insikten att hjärtat slår tunga slag och dess slagvolym för längesedan nått max får mig att dra generat på smilbanden samtidigt som jag dråsar i golvet med rejäl duns. Detta eftersom jag, för en bråkdels sekund, tappat fokus och därmed förlorat den lilla balans jag lyckats frambringa under tiden som jag vrider och vänder mig från det ena ytterläget till det andra. Att eleverna bakom mig får sig ett redigt gapskratt bjuder jag på.
Min slutsats: Yoga är en ypperlig träningsform och jag ska härmed sluta döma fysiska aktiviteter innan jag själv testat dem enligt konstens alla regler.
All respekt till professionella yoga-instruktörer!
Kommentarer
Trackback
